Kittler

När Trond Lundemo pratade om Friedrich Kittler på filmvetenskapen lyssnade man. Äntligen vet jag hur han ser ut: Kolla! Missa heller inte popoffskys kommentar till samma inlägg!

The New World (2005)

Terrence Malicks The New World bjöd utöver en svindlande inledning och ett visuellt överdåd, också på en sällan skådad sävlighet. Det poetiskt saktfärdiga anslaget skulle antagligen accentuera någon metafysisk röd tråd, men gjorde att jag kände mig däst redan efter en trettio minuter.
Historien om kapten John Smith som tillsammans med ett gäng aristokrater år 1607, då kartorna fortfarande var provisoriska och efterhand helt fick suddas ut och ritas om, landstiger på den nya världens stränder som de första brittiska kolonisatörerna, är annars lovvärt ambitiöst iscensatt. Malick har tagit hjälp av indianrepresentanter, professorer i arkeologi och John Smiths egna memoarer för att skildra det 400 år gamla mötet mellan två civilisationer.
Britterna som har utopiska drömmar om en plats helt befriad från ockrare och annat bekymmersamt degenererat från den gamla världen, och möts av oexploaterad mark och obegränsade naturresurser. De redan bofasta indianerna som vakar men håller sig på sin kant. Först kommer man överens, men ganska snart byggs det skyddsbarriärer.
Men det bästa med The New World är att det är en film som, för ovanlighetens skull, till stora delar är fotograferad på dyr 65 millimetersfilm (mot normala 35 mm). Fast det är inte är tal om någon konventionell, påkostad blockbuster. Nej, filmbolaget tycks ha erkänt Malicks konstnärliga integritet, så när som på den kvart man, tack och lov, valt att klippa bort. Men många av bilderna, oftast fångade utan artificiellt ljus, är fantastiska.
I alla fall: Japanska biografer låter nu filmen ackompanjeras av datagenererade aromer som ska matcha händelserna på vita duken, skriver Sight & Sound. En svettig och oborstad Colin Farrell, koagulerat blod, smutsig svält och misär, som sprids i salongen av doftsprinklers. (Men i ärlighetens namn också storslagen natur och knarriga skepp.) Jag vet faktiskt inte. Är det någon film jag däremot skulle vilja lukta mig igenom så är det nog Wong Kar-Wais In the mood for love, då särskilt scenerna kring det där källarnudelstället.

Gårdagens P1-höjdpunkt

Under skoldebatten börjar Kalle Larsson (v), tydligt eggad av gymnasieelevernas närvaro, plötsligt citera Björn Afzelius. Äntligen en politiker som vet hur man når ut till ungdomarna! Precis så engagerar man alla desillusionerade Babylonsjukan-kids politiskt! Att ingen har tänkt på det förut.

Alternativnytta

Just när jag ska sätta mig i soffan för att läsa Beslutsmodeller av Edlund, Högberg och Leonardz, dimper nya nummer av Arena och Sight & Sound simultant ned genom brevinkastet. Snabbt bestämmer jag mig för att ta itu med tidningarna och lyssna på Dario Moreno istället för att memorera studentlitteraturen under sakral tystnad. Ett föga rationellt beslut med tanke på min förestående tenta och enligt Beslutsmodeller grundar det sig troligen på intuition och känsla snarare än tanke och sinnesförnimmelse.
Arena skriver som vanligt bra om intressanta och aktuella saker. Isobel Hadley-Kamptz gör en redig sammanfattning av borgerlighetens ambivalenta förhållande till feminism, komplett med illustrativa Johan Forssell- och Susanna Popova-citat. Sen vet jag inte hur korrekt hennes beskrivning av radikalfeminismen, att dess ”grundföreställning [är] att män är onda och kvinnor goda”, är. (Radikalfeminismen får som vanligt beteckna det hyperboliska, medan det aldrig klarläggs exakt vad den förmodas utgöras av.) Emellertid är, vilket Hadley-Kamptz påpekar, en dynamisk förståelse av makt att föredra. Också den enskilda människans makt är relativ och flyktig då, som jag tror att Foucault skriver, exempelvis en direktör, mäktig inom ramarna för sitt ämbete, efter jobbet mycket väl kan gå hem och bli misshandlad av en tyrannisk partner.
Sen fortgår ”Dystopivänstern”-debatten, den som handlar om att delar av vänstern blundar för att hundratals miljoner människor färre nu tvingas leva i extrem fattigdom, och att det är fantastiskt! Mycket av debatten tycks kännetecknas av hur svårt det är att hålla två tankar i huvudet samtidigt: Att det faktiskt blir både bättre och sämre. Samtidigt! Tanken svindlar, onekligen.
Men Sight & Sound får jag nog läsa efter Beslutsmodeller. Bland annat recenseras Jafar Panahis Offside (bilden)! Och så är det Cannes-special, förstås.

Da Vinci-koden (2006)

Nej, den var inte bra. För feg och trög.
Men på Rigoletto på pressvisningen igår var det hela 216 personer, tror jag. Bland annat spanare från P1 och kändisbloggare och Cecilia Hagen. Nils-Petter Sundgren också, fastän han fått sparken från TV4 (stay strong).
Apropå övervakning: De beslagtog mobiltelefoner och mp3-spelare i entrén, inte iklädda svarta kostymer, som på MI:III-pressvisningen, utan vanliga väktaruniformer, trots att det hade känts mer kongenialt med någon sorts katolikutstyrsel. Men trots det hade de sen mage att spionera med kikare (fantastiskt!) från balkongen.
Jeanette Gentele, ordförande i Filmkritikerförbundet (hur går man med där?), är missnöjd. Kanske var det därför hon bara gav filmen en trea i SvD. Hon har ju så vitt jag vet aldrig gett en film lägre än fyra i betyg tidigare. Till och med den där helskräpiga franska snutrullen gav hon en femma förra veckan.
Men på något perverterat sätt gillar jag verkligen det där tilltaget med kikarna. Tar liksom bioupplevelsen till helt nya höjder, med inverterad voyeurism och övervakningsestetik, ungefär. Det skulle ha passat perfekt i en psykoanalytisk receptionsstudie på sjuttiotalet. Ack.

Ännu mer offentlighet

För drygt tio år sedan introducerade visst Stefan Helgesson begreppet postkolonialism för den breda allmänheten på DN Kultur tillsammans med Stefan Jonsson. (Och då hade det redan florerat i den akademiska världen sedan ytterligare drygt tio år tillbaka, vilket alltså är inkubationstiden för sexstaviga ord.) Det kan man inte tro när man ser hans tecknade bildbyline, där han mest ser ut som en vresig, om än tunnhårig tjugosexåring. Idag skriver han en bra krönika om privat och offentligt i samma tidning.
Bland annat skriver han att dikotomin privat/offentligt är en borgerlig 1800-talsuppfinning. Man kan väl tycka att den i och för sig känns rätt besläktad med äldre idéer, typ Oikos (familjen, släkten) och Polis (de gemensamma angelägenheterna) i Platons stat.
Men Oikos var inte, skriver Lars Mikael Raattamaa i Politiskt våld, någon hemlig sfär som undandrogs de allmänna blickarna. Snarare var det en naturnödvändighet att Oikos och Polis låg i strid, Polemos (alla dessa härliga ord!), med varandra.
Kanske var det något sådant Helgesson var ute efter i sin krönika.

Från helig ko till kassako

"Vi är emot kapitalismen i princip, men inte i praktiken. Vi accepterar den då dess profiter gynnar våra invånare."
– Shyamal Chakraborty, pragmatisk kommunist i Västbengalen, i Veckans Affärer

Överhöra

I dagens Wall Street Journal står det att läsa att antalet internationella telefonsamtal i USA ökat från 200 miljoner år 1980 till 7,4 biljarder år 2003. Naturligtvis leder informationsöverflödet till problem för underrättelsetjänst och annan intelligentia med övervakning på dagordningen. Hur man ska lösa problemet utan att det, ja, blir tjall på linjen? Jo, genom fiberoptik, sofistikerad mjukvara och något som heter multiplexer.
Finns inte plats för suspekta skåpbilar längre? Hör den gamla hederliga dolda mikrofonen i bordslampan till en svunnen tid? Måste verkligen allt fast förflyktigas, till och med spionverksamheten? Alla stackars rullband som John Travolta utforskar i Blow Out och Gene Hackman pular med i Avlyssningen... slänger man dem?
Å andra sidan: Databasen Hawkeye innehåller typ alla de senaste fem årens telefonsamtal från AT&T. Tänk vad många snaskigheter man måste kunna snappa upp där. Tänk att också en oförrättad datatekniker äntligen ska få kunna utbrista: Vi ses i nästa film!
Eller dataspel, rättegång, eller vad det nu blir.

Uppdaterat tisdag, maj 16, 2006:
Tydligen tycks stjärnornas egen privatdeckare, tillika gangsterromantikern Anthony Pellicano, ha använt sig av tjuvlyssning av Hollywood-nostalgiska skäl. För vilket han nu avtjänat ett straff i finkan. En annan privatdeckare i artikeln bekräftar att ingen privatdeckare längre buggar sina "misstänkta". Fan! Som tur var har Hollywood-praxis ännu inte ändrats på den punkten. Och jag kan inte tänka mig att svenska, avslöjande journalister (God love 'em!) ger upp den dolda mikrofonen/kameran i första taget.

Sentimentalia

Bara för att jag inte kastar mig hals över huvud efter första bästa Anna Gavalda-pocket står jag väl inte helt opåverkad inför beräknande känsloknark heller. Jag kan fälla en tår till både Oprah och King Kong. Men jag kanske inte har något trängande behov av att få gråta ut i parti och minut.
Just det kan jag bli lite irriterad över ibland och få för mig att göra något åt, och åtminstone försöka försätta mig i en gråtmild sinnesstämning. Det brukar börja med att jag lyssnar lite på singer/songwritern Jim Croces oförväget sentimentala texter. Som när han i "Photographs and Memories" sjunger om gamla julkort han fått. Eller när han i "New York's not my home" konstaterar att han inte hör hemma i New York fastän han egentligen skulle vilja. Såna saker.

Väktarstat

T-banespärrarna, Kista
Väktare #1 (Jonglerandes med hoprullade tidningar): Vad gör du när Kalle gör jobbet?
Väktare #2: Va?!
Väkare #1: Ja, reklamen du vet!
Väktare #2: Nä, det är ju Kelda, inte Kalle!
Väktare #1: Va?!

Saxat från tjuvlyssnat.se

Apropå offentlighet

I. Det är roligt när Adorno & Horkheimer i Upplysningens dialektik ondgör sig över masskulturen och är rädda för att deras favvotavlor ska bli ”[]lättillgängliga som offentliga parker”.

II. Under 1800-talet var den offentliga kvinnan lika med den prostituerade och kvinnans offentlighet fanns i hemmet, i den så kallat privata sfären. Men den var inte mindre subversiv för det.

III. Min kära Habermas-bok var en av de där things we lost in the fire. Det var kanske bara bra. Framöver ska jag ägna all min Frankfurt-tid åt Walter Benjamin.

”Jag är sådär på att prata och tar inte ogärna till våld om jag inte får som jag vill”

Läste till slut Stephan Mendel-Enks Med uppenbar känsla för stil – ett reportage om manlighet igår, slog på teven sedan jag läst klart och fick av en händelse se ett gäng killar drämma kaféstolar in i skyltfönster på nyheterna och studsa hejvilt av adrenalinet. Jag vet inte om deras luvtröjor röjer någon nämnvärd stilmedvetenhet, men i övrigt tycks mycket gå igen och uttryck för den institutionaliserade manlighet som Mendel-Enk beskriver, återfinns både bland maskerade snubbar och civila poliser med rallarsvingande batonger. Blickar som säger: Passa dig, blint raseri är min arvedel.
Sympatiserar annars med delar av Reclaim the City-tankegången. Gärna färre bilar i stadsmiljö. Dans i lagom doser går väl an. Gärna fler mötesplatser. Men varför ställs detta mot kommersialism? Tänk Kista köpcentrum.
Poeten och arkitekten Lars Mikael Raattamaa skriver bra i sin bok Politiskt våld om kampen mellan privat och offentligt i staden. (Kapitlet finns också med i tidskriften Fronesis temanummer om staden.) Men det är mycket en kamp om definitioner, menar Raattamaa, och han problematiserar med hjälp av kritik av Habermas offentlighetsbegrepp, distinktionen mellan privat och offentligt.

Viljan att upphöja endast somliga platser till offentliga ... är en exkluderande process. Att en offentlighet är möjlig här och endast här. [] Påståendet att en shoppingmall inte skulle kunna vara ett offentligt rum på samma sätt som gatan eller torget är just en sån kvalitativ avgränsning av vad som erkänns som offentligt. Att shoppingmallen skulle vara offentlig [anses] skrattretande []. Så formas offentligheten som en föreställningsteknologi innan den blir vedertagen juridik.