onsdag, februari 28, 2007

Att döda en darling

Expressen var först ut av högermedierna med att hårdnackat kritisera Carl Bildt. Allra först ut, tidigt ute, var väl Dilsa Demirbag-Sten. Man kunde höra en knappnål falla. Då har PM Nilssons ledare fått desto större genomslag.
Och det satt långt inne, men nu har också Dagens Nyheter sent omsider inlett sin offensiv mot favoriten Bildt. Attacken kommer på flera flanker.
På DN Debatt liknar Bertil Torekull idag Bildt vid Hugo Chávez och varnar för att hans privata tyckande och
”halvpompösa uppkast” på bloggen kan underminera regeringen. Det är typiskt att Bildt, medan övriga svenska högern försöker bygga broar och allianser, fortsätter med sin one man show.
Det var förresten på bloggen som den tvärsäkre Bildt propagerade för invasionen av Irak när det begav sig. Men när det väl uppdagades att invasionens bevekelsegrunder minst sagt sviktade, brydde sig aldrig Bildt om att röja någon spricka i den allvetande muren. Ingen pudel och inga eftergifter. Det uppmärksammades i en
Carl Hamilton-kolumn i Aftonbladet i höstas. För hur var det med massförstörelsevapnen?
Nestorn i svensk filmkritik, Jan Aghed, var redan förra sommaren
inne på samma spår i Sydsvenskan men tog sikte på den lika tvärsäkre Per Ahlmark och frågade sig varför den förre folkpartiledaren inte gjort avbön och ångrat sina ogenerade krigsrop på DN:s ledarsida. I dagsläget är Ahlmark emellertid inte Bildts meningsfrände och han ifrågasatte igår på DN:s ledarsida Bildts engagemang i Sudan och tycker att det tyder på ett ”moraliskt sammanbrott för regeringens utrikeslinje”. Många turer här.
Lägg därtill gårdagens ledare i DN om
”lex Bildt” och dagens framsida på kulturdelen där Göran Rosenberg tar farväl av Bildt som utrikesminister.
När avgår han? Eller är den tredje statsmakten bara lika löjeväckande som Bildt vill göra gällande?

tisdag, februari 27, 2007

Taxing ain't easy

Maggie Gyllenhaals anarko-sockerbagare skriker "Get bent, tax man!" åt Will Ferrells prudentlige skattmas i den sedelärande metakomedin Stranger than Fiction, och hela kaféet tjoar instämmande. Alla avskyr en skattmas.
Will Smith blev Oscarnominerad för sin roll som Chris Gardner i Jakten på lycka som går upp på fredag i Sverige. Will Smith är på många sätt älskvärd som den ensamstående fadern som kämpar för ett drägligare liv. Så att han slipper sova på offentliga toaletter tillsammans med sin son.

Men gissa vem som är hans största fiende på vägen mot lycka? Nej, det är inte avsaknaden av sociala skyddsnät eller bristen på politisk vilja, ingen girig kapitalist, inte ens rasism eller negativ särbehandling. Det är skatteverket.
Ett par, tre gånger återkommer skatteverket som boven i dramat. Först som avsändare till den räkning som kommer med posten och gör att Chris inte längre kan betala hyran. Senare, när han praktiserar som börsmäklare (han fick platsen genom att lösa en rubiks kub framför ögonen på chefen), påpekar Chris för en nyfiken pensionssparare, och för oss i publiken, att det är viktigt att undvika skatt. "Vi vill ju inte ha någon annan som stoppar ner sina fingrar i våra plånböcker, inte sant?"
Om det i Frank Capras filmer från den stora depressionens 1930-tal och dess efterdyningar, gärna fanns någon girig kapitalist som vår huvudperson kunde rikta sin vrede mot, famlar ”Jakten på lycka” i ideologisk blindo (nyliberalism) och råkar stöta ihop med skatteverket.
Kom tillbaka, socialdemokratiska propagandafilmer! Allt är förlåtet!

söndag, februari 25, 2007

4 x nittiotalshiphop I

"Heels without souls" med Hard 2 Obtain. Från albumet Ism & Blues.

lördag, februari 24, 2007

Mediakonsumtion igen

Lyssnade på P1:s nya Medierna idag och programledaren låter väldigt mycket speakerröst från TV3. Jag vet inte om det är en ironisk blinkning till alla som oroar sig över public services tabloidisering, men det var roligt i alla fall.
Igår tittade jag på Vita huset och avsnittet där president Bartlett slutligen flyttar ut från sekelskiftsvillan. Väldigt dramatiskt. Man lyfter ner tunga oljemålningar från väggen, byter ut namnbrickan på skrivbordet och så vidare. I ett snabbt klipp hinner kameran också fånga en bok som en flyttgubbe håller på att plocka ner från bokhyllan. Det står Michel Foucault på den med stora bokstäver. Det fick mig att tänka på en övertydlig inzoomning på en Kierkegaard-bok i ett gammalt Dawson's Creek-avsnitt. Jag älskar sån här kulturproduktplacering. Om Godard till exempel hintade om något oansenligt amerikanskt filmbolag i sina (tidiga) verk, nöjer sig samtida amerikanska tv-serier inte med mindre än certifierad europeisk högkultur.
Apropå Godard: Peter Wollen skriver att han ser cinefili som ett uttryck för en önskan om att bevara barnet inom sig. Särskilt barnets sätt att se på och förhålla sig till världen utanför. Serge Daney ser istället cinefili som en sjukdom. Som en plikt av närmast religiös karaktär och som ett sätt att undvika socialt umgänge. Cinefili som ett slags eskapism i bådas ögon alltså.
Jag håller med dem båda och det där provocerar mig förstås rent ut sagt politiskt och jag börjar mumla för mig själv om skadlig världsfrånvändhet, fråga mig inte varför. Kanske var det därför jag inte kunde motstå frestelsen att köpa samlingen Woody Allen Musiques des Films för fyra euro i Paris, cinefilernas huvudstad. Det blev så förbjudet kittlande.
Här lite dunkadunka från Allens Manhattan Murder Mystery.

måndag, februari 19, 2007

Tacos

Mycket kan man säga om Paris, men det är inget fel på takåsarna. Hela det invecklade, höll på att skriva inavlade, taklandskapet breder ut sig framför Sacre Coeur. Staden verkar nästan orimligt alltomfattande. Taken må variera i höjd, form, färg och ibland, tycks det, funktion. Men från Sacre Coeur sett är allt grått.
Ovan utsikten från ett hotellfönster i femte arrondissementet. Biograftäta kvarter. Retrospektiv med Lynch och Fassbinder praktiskt taget runt knuten. Hann med att se Prinsessa på vift
som ingick in en alla hjärtans dag-serie. Väldigt spirituellt och medryckande och med stilig slutbild på Gregory Peck som lämnar den väldiga och redan 1953 arkaiska presskonferenssal där prinsessan nyss hållit audiens. Faktiskt bara där lika mycket finstilt kritik av institutionen kungahusets inskränkning av individens frihet, som någonsin The Queen år 2006.
Nära till Jardin
du Luxembourg. Soliga dagar. Kidsen spelar basket med dåligt pumpad boll och usel skotteknik. Pensionärer spelar tennis, går på smash men träffar nät. Folk sitter och läser Les Bienveillantes på stolar som jag inbillar mig står där bara för att folk ska kunna läsa Les Bienveillantes i solen. Det är lite gulligt instängt alltsammans.
Men nämnde jag att det lite längre bort finns en liten affär med det oslagbara namnet Moby Disques som importerar japansk musik?

tisdag, februari 13, 2007

Off-off-public service

Med tanke på att TV8:s tittarsiffror generellt sett är barnsligt låga, är kanske inte de cirkus 20 000 som Lars Adaktussons program lockar, någon katastrof. Men han har ändå tappat 96% av tittarna sedan tiden på SVT:s Agenda. Snacka om off-off-public service. Eller indie public service kanske, om det inte vore för storkoncernen i ryggen.
Tittade på programmet för första gången ikväll. Lars var märkbart solbränd och skötte sig väl annars som han brukar. Samlade några kring sig för ett rundabordssamtal. Kommunicerade seriositet med en stadig röst. Försökte med ett manipulativt leende i mungipen lura Lundby-Wedin att säga att de nya moderaterna är ett arbetarparti. Ställde frågor om facket som kanske inte lämnade Ali Esbati helt och hållet nöjd. Lundby-Wedin kunde å sin sida gärna varit mer redig i sina svar.
Men att Adaktusson skulle vara en tillräckligt bra pilot för att TV8 ska kunna säkra pengar från en eventuell framtida public service-fond, ställer jag mig tveksam till.
Nu åker jag till Paris och äter en éclair. Föreställ er att det är Lars som sjunger den här låten under tiden. Bisous!

söndag, februari 11, 2007

Den som fick cykla

fredag, februari 09, 2007

Icke-nyheter att tröttna på

Unken skåpmat: Förra helgen passade DN Debatt på att åter damma av arbortfrågan. Fräscht! Man undrar hur snacket går på redaktionen. ”Några avdankade kristdemokrater som ogillar abort... Ja! Det känns aktuellt och viktigt. Vi måste ta debatten.” De gamla kristdemokraterna var upprörda över att utländska kvinnor ska få komma till Sverige och göra abort. Det rimmar tydligen illa med kristen etik. I Småland är folk särskilt upprörda, enligt Ekot igår. En präst har känt sig manad, av herr gud själv, märk väl, att höja rösten. ”Slakthus Sverige” lyder hans slagfärdiga protest. Nu har han anmälts till domkapitlet. Kanske kan prästen bli copywriter istället?
Personcentrering: Media, ni vet vilka jag menar, har inte alltid sinne för proportioner. Facket har inte alltid koll på public relations. Det har ju varit jättesynd länge nu om ägaren till den där salladsbaren i Göteborg. Det har stått människor i röda jackor utanför entrén. Ägaren har vägrat att skriva på kollektivavtal, inte för att hon inte haft råd utan för att hon helt enkelt inte haft lust. För några dagar sedan gav hon upp och bestämde sig för att sälja verksamheten. Samtidigt kläckte hon i tv ur sig att hon fått sina mänskliga rättigheter kränkta. Sina mänskliga rättigheter. Kränkta. Jojo. Stackars.

tisdag, februari 06, 2007

Tisdag i Stockholm

måndag, februari 05, 2007

Klargörande

Det är en smula förvirrande att växa upp i, som det fiffigt kallas, USA:s femtioförsta delstat. Man konsumerar från barnsben amerikansk populärkultur men saknar samtidigt de omedelbara referensramarna varför stora delar av igenkänningen går förlorad. En del kan man föreställa sig, eller åtminstone låtsas om att man begriper, men annat lämnar liksom kognitiva tomrum. Ingela Lind skulle kanske hänvisa till någon kollektiv klangbotten och jag skulle förmodligen hålla med. Vadå baseball? Vadå ugnsstekt kalkon? Vadå Playboy? Den tredje frågan ställer Jon Zobenica sig och försöker reda ut begreppen från insidan.