tisdag, oktober 30, 2007

Spela inte... äsch

Jag har visserligen lärt mig uppskatta Match Point efter att ha sett om den. Tyckte den var lite simpel (spetsfundig sportmetafor!) och hårresande skrattretande (in a bad way!) på sina ställen (pingisscenen!) första gången. Men på det stora hela har Woody Allen ändå förirrat sig på engelsk mark. Maaret Koskinen refererade i sin recension av Scoop till Village Voice som diagnostiserat Allen som "kulturellt vilse" i Britannia. Hon skrev också träffande om Allen(s gestalt) i Scoop: "Hans one-liners faller som stenar mot Londons hårda, obevekligt stumma gator: ingen bollar tillbaka, ingen slänger käft som på kvartersdelin i New York. Ekot som hänger kvar blir förfärande stort och tomt."
I den tredje och avslutande Londonutflykten, Cassandra's dream, är Allen själv frånvarande
i bild och därför är inte problemet med dialogen den här gången att han saknar någon att bolla med, utan att bollen är borta. Gone AWOL. Allen försöker inte ens vara rolig.
Det har hänt förut. Redan dialogen i "Bergman-filmen" Interiors från 1978 (som jag inte sett) kritiserades ju för att låta som en textad konstfilm. Dialogen mellan bröderna Ewan McGregor och Colin Farrell i Cassandra's dream låter också på låtsas, påhittad, konstlad, språkligt vilse. Mycket mer så än den likaledes humorbefriade dialogen i Match Point, som ju engelska kritiker klagade så på.
I Cassandra's dream kan man annars skönja en viss förskjutning i Allens bild av familjen. Här är den kärleksfull och förhållandevis oneurotisk, om än inte i avsaknad av invärtes problem. Återigen är brott och straff ämnet för dagen, men den här gången är människan alltså inte mol allena på jorden. Blodsband betyder faktiskt något. På gott och ont.
Min egen Woody Allen-smak är stockkonservativ. Det får gärna vara sådär lite smart och skojigt på samma gång liksom! Jag tror att Nigel Andrews håller med mig och han skriver i sin recension av några Allen-böcker: "Today the contrived moralising and overdetermined structures of many films ... stand like islands in a recided tide. Without the rollers and breakers of laughter, the whitecaps of wit, the panorama seems gaunt, gauche, a little lifeless." Ett omdöme giltigt för stora delar av Cassandra's dream.

"Här kommer vi och är hyggliga och producerar kvalitetsdrama och så är det ingen jävel som tittar!!!"

Otacksamma tittare är ett gissel för svensk tv-drama. Bra publicitet, fina recensioner, men ingen ser programmen, skriver DN idag. Jag rekommenderar den här läsningen för programcheferna.

torsdag, oktober 18, 2007

Tv

Nej, Labyrint är inte svensk tv i nivå med amerikansk tv, som det väl var tänkt, i alla fall enligt rapporteringen här och där i media. Ibland är det bara alldeles för fult för att utstå, fastän produktionen var rekorddyr, ibland är dialogen bara så... svensk tv. Christer Fant sköter sig åtminstone. Jag ska väl egentligen försöka se två avsnitt till innan jag dömer serien alltför hårt, men återkommer med liten uppdatering redan efter kvällens avsnitt!
Mer gnäll på tv: Studio 60 har jag redan gett tre avsnitt och nu får det vara nog. Det är så pedagogiskt övertydligt och utstuderat folkbildande att jag kreverar already. Människorna är inte människor utan bara språkrör för Aaron Sorkin et als "samhällskommentar". Samtliga skådespelare lider av en förment smart men alltigenom kalkylerad så kallad "tajming".
En negativ sak med att starta en filmtidskrift är annars att det blir så lite tid över till att se film. Kanske är det ett tecken på filmbrist, kanske är det bara mitt svaga hjärta och min tendens att identifiera mig med kvinnor som närmar sig medelåldern, att jag häromdagen fick gåshud av den här reklamen för KappAhl med Richard Gere. Han var väldigt bra i Bluffen nu senast också. Jag tror att min högstadieaversion mot Gere börjar avta i styrka och jag har bestämt mig för att se Pretty Woman en gång för alla. Samt American Gigolo. Fler Gere-rullar jag borde hyra?

Uppdaterat måndag, 22 oktober, 2007:
Jag far visst med osanning eller i alla fall falska utfästelser här på bloggen. Jag såg ju aldrig det andra avsnittet av Labyrint. Det var jag visst inte ensam om. Har inte hunnit med Richard Gere-maraton heller. Istället Mikael Håfströms 1408 som var en liten besvikelse, en The Lookout (Richard Roepers favoritfilm eftersom den har ett ekonomiskt manus med fokus på karaktärer och en sudokuintrig som löses mot slutet) som var hyfsad och inte alls lika generisk som jag misstänkt samt A Mighty Heart som var ganska mycket "dramadokumentär". Jag gillar dramadokumentärer.

måndag, oktober 01, 2007

There's no 'I' in flm

Typiskt nog har jag läst Claire Messuds The Emperor's Children, som bland annat handlar om uppstickare på Manhattan som ska revolutionera den insomnade kulturvärlden med en ny tidskrift, den senaste tiden, samtidigt som jag själv har varit med att starta en kulturtidskrift. Inte för att vara blygsam i onödan, men jag tror inte att vi är riktigt lika napoleanska eller utstuderat bourdieuska som i romanen ifråga. Faktum är ju att fältet för skriverier om film i Sverige, åtminstone i pappersform, är tämligen begränsat och öde på samma gång. Jag vet inte var vi inkräktar egentligen. Det skrivs för all del en hel del bra, men alltför sällan handlar det om filmer som inte finns på biografrepertoaren och alltför sällan om film i förhållande till politik, pengar, historia, mode och järnvägar.
Första numret kommer ut i november. Håll utkik efter det om inte här så i alla fall här.
Vi intervjuar Ika Nord, Maaret Koskinen skriver om CGI och skådespeleri, Farnaz Arbabi om Persepolis. Dessutom får svenska politiker och opinionsbildare tala ut om vilka filmer som påverkat dem politiskt. Det kommer att bli skitbra. Promise.