På språng

New shit

2009-07-06T18:50:00.004+02:00

Den här bloggen har ju fört en tynande tillvaro de senaste, eh, åren. För den som vill ha något att rikta om så filmbloggar jag alltså hur som helst alltjämt på flm.nu och för anteckningar om annat på noter.tumblr.com. Hej då, På språng.

Det vore nåt det

2008-10-15T20:37:00.002+02:00

Ludacris rappar om att vara framgångsrik på T.I:s inte så modesta "On top of the world":

Put one one of my partners through culinary art school, now he's my personal chef

Så roligt att rösta

2008-06-12T09:48:00.001+02:00

Och det här är den bäst formulerade frågan på länge.

Hör du inte klockan? Dingdingdong

2008-06-01T23:52:00.002+02:00

Där fick jag för att jag sesamade mig själv.

Händerna på täcket!

2008-04-21T14:03:00.008+02:00

Jag förstår egentligen inte varför Bill Cosby fascinerar mig så mycket. Antagligen beror det på att fanns där på tv när jag var liten. Och var så rolig!

Jag fick Malcolm-Jamal Warners (han som spelade Theo) sedelärande handbok i att bli vuxen, Theo och jag, av min mormor en gång i tiden. Det var något år efter att serien slutat sändas på tv. Gissar att mormor köpt boken på rea. Jag minns att jag bläddrade lite i den och läste något om att onani är en dålig vana och att jag redan då, i unga år, förstod att den här boken nog var lite knasig.

Den konservativa sexualmoralen kännetecknar väl också Cosby den äldre. Av en händelse befann jag mig i USA när han höll sitt anförande på NAACP-galan 2004 och menade att fattiga svarta måste skärpa sig. Läs mer om hans moralistiska mission i Ta-Nehisi Coates Atlantic-reportage.

(Måste understryka att min mormor inte är någon överdrivet sexualkonservativ kvinna vad jag vet. Hon köpte säkert bara boken till mig för att den hade ett käckt omslag. Och var på rea.)

Saker som ägde när jag var 13 år (del 3)

2008-04-04T09:39:00.004+02:00

Ja, eller åtminstone potentiellt sett, hade de sålt kittet på mitt lokala Ica.

Saker som ägde när jag var 13 år (del 2)

2008-03-28T11:51:00.007+01:00

Det här är fint, tycker jag. En filmad skivspelare. Plus sporadiska gosedjur. När jag var 13 år ägde alltså skivspelare och The Nonce. Inte så jättemycket gosedjur.

Saker som ägde när jag var 13 år (del 1)

2008-03-14T12:38:00.004+01:00

Butta baby, som jag har för mig att vi sa på den tiden. Jag minns inte om jag tyckte att dansen som börjar 4:30 in i klippet ägde, men förmodligen.

Memory lane

2008-03-11T00:17:00.005+01:00

Jag lyssnar på de första minuterna av förra This American life. Kayla Hernandez, som går i sjunde klass, minns sitt förflutna, tiden i femte klass. Det var så länge sedan, så mycket som har förändrats. Kayla blir lite ledsen när hon tänker tillbaka på den tiden, på det gamla klassrummet, på den gamla läraren, på att hon redan har lämnat så många klasser bakom sig. Nu är jag ledsen.

Igår

2008-03-03T09:38:00.013+01:00

-Jag ägnade ett öga åt Annie Leibovitz-dokumentären på tvåan och nu har jag en naken Lance Armstrong som skrivbordsunderlägg.
-Jag läste Fredric Jamesons Late Marxism i badet (inte bästa hemmaspalektyren medges) i vilken Jameson skriver att "better late than never". Det var 1989, undrar om han hoppas fortfarande.
-Efter att Copyriot påmint mig om Syberbergs Hitler-film (av vilken jag bara sett början och korta brottstycken), läste jag om vad Stig Larsson skrev om den. Han citerar bland annat Camus: "Det är när leendet och blicken uppträder som den grekiska skulpturens och det italienska måleriets dekadens tar sin början. Som om skönheten upphörde där tanken börjar."
-Trotsade all välbefinnandedrift och läste efter SNL-sketchen på om lesbianspekulationerna kring Ellen Page och blev lite deprimerad (över nivån på spekulationen).
-Summa summarum gjorde jag väldigt lite av det jag föresatt mig att göra. Lyckades inte ens promenera runt kvarteret. Jag förbannar hektiskt rännande stillasittande.

Istället för Raymond Williams

2008-02-29T10:25:00.004+01:00

-Peter Bradshaw inte imponerad av von Triers Direktören för det hele (inte jag heller).

-Kamferdroppar om Filmrutan (och flm).

-Det här var bra. Eventuellt det här också, på något sätt, kanske.

-Natalia Kazmierska erbjuder "historien bakom" Bang-konflikten. Men jag förstår ändå inte, jag menar kan det inte vara så enkelt bara att styrelsen faktiskt är bekymrade över den sjunkande upplagan och att det inte bara är ett offentligt alibi i en källarmaktkamp?

-Ibland när vi har lågt blodsocker på flm-redaktionen spelar vi Filmbatalj, ett slags magiskt kortspel för cineaster i åldrarna 9-14 år. Det går ut på att förödmjuka den andres filmsmak med olika tillhyggen, och somliga filmkritiker utgör mäktiga allianser medan andra recensenter kanske inte direkt motsvarar trumf på hand. När jag häromdagen förklarade att No country for old men var en "stor filmupplevelse" möttes jag av kall tystnad. En stumhet som gjorde gällande att någon som gillar något som gjorts av någon som gjort The Big Lebowski förtjänar förakt. Men idag, när jag ser att Maaret Koskinen ger No country for old men högsta betyg, fylls jag av tillförsikt. Koskinen motsvarar, som ni kanske förstår, tja, "The Queen of Sheba's Pearls" i Filmbatalj.

Two things on my mind

2008-02-15T12:49:00.004+01:00

Uppfräschad flm-hemsida, äntligen.
Morgan Pålsson-filmen: På hockeyspråk kallas det att "ställa ut skridskorna". På filmspråk? Jag vet inte. Anstötligt slött var det i alla fall. Intrigen som åttiotalet glömde (filmen utspelar sig i ett nordafrikanskt land som "ingen hört talas om" - kom igen!) och så tre skämt inalles, som sedan återanvänds in absurdum: "We're from Sweden! You know Abba? Björn Borg?" och senare "We're from Sweden! You know Pippi Långstrump? Björn Borg?" och igen "We're from Sweden! You know allemansrätten? Abba?" Mon dieu.

Konsten att sälja en film

2008-02-01T21:11:00.000+01:00

"Kongressledamoten Wilson hittas i badet tillsammans med två kokainpåverakde strippor. Hans karriär tycks abrupt ta slut, men Wilson kommer igen." - SF:s bioannons till Charlie Wilson's war, skriven av någon som antingen inte har sett mer än första kvarten av den eller kommit till den säkert rimliga slutsatsen att "kokainpåverkade strippor" är det bästa sättet att sälja in en film om underrättelsepolitiskt rävspel till biopubliken.

Du vet

2008-01-25T11:56:00.000+01:00

Jag kan lika gärna fortsätta mitt utforskande (nåja) av filmerna nominerade till bästa Oscar.
Juno har premiär idag. Hajpad "indiefilm" (produceras av Fox) med knasig musik och utstuderad rekvisita, en självbelåten men smårolig komedi med överlastad dialog, starring träffsäker Ellen Page och underbar Michael Cera (min manliga förebild).
Jag tycker någonstans mitt emellan Hynek Pallas och Jan Aghed, som ibland tycker väldigt olika:
Hynek Pallas: "Det är inte ofta man ser en komedi som är så här dramaturgiskt genomtänkt"
Jan Aghed: "Dramaturgi obefintlig"
Men Hynek, vad menar du med att Juno är "något så ovanligt som en stark kvinnokaraktär med orubblig självinsikt"? Är inte poängen snarare den gamla vanliga, det vill säga att Juno saknar självinsikt i början men växer (mmm) som människa under filmens gång (och mognar genom "den kvinnliga erfarenheten" ehh)?

Nu ska blodet flyta

2008-01-25T10:40:00.000+01:00

Okej, jag har ännu inte riktigt förlikat mig med slutet på There will be blood. Ändå är den alltså överst nedan. Någon beskrev det som en Shakespeare-pjäs som saknar fjärde akten och en bit av den femte. Det finns alltså ett rejält, oväntat tidshopp mot slutet - men är det ett tankesprång? Det är i alla fall till en början (och alltså ännu, eftersom jag känner att jag vill se om filmen och slutet) helt klart provocerande för den hjärna som vaggats in i den linjära berättelsen, att plötsligt sakna flera centimeter. Vad har hänt? Utan att avslöja för mycket så är den avslutande sekvensen ett brott mot filmens (förvisso högdramatiska och -intensiva) lunk. Inte på samma sätt som paddorna i Magnolia, de införlivas trots allt i den tvärsgående rörelsen framåt. Här är det något likaledes kladdigt men ändå otillfredsställande abrupt och loud över alltihop. Ja, jag har läst om slutet som den slutgiltiga uppgörelsen mellan religionen och kapitalismen, och visst, men varför där och då?
Vi ser om den när den har premiär, okej? Tills dess ska jag glädja mig åt ögonblicken, det är alltid ögonblicken man kommer ihåg till slut ändå, ögonblicken som är värda mest.

Kvällens begränsade nöje

2008-01-22T23:50:00.000+01:00

På språng listar filmerna nominerade till bästa film-Oscar. Listan börjar med den film som är bäst och slutar med den film som är minst bra. Alla hajar?

There will be blood
No country for old men
Atonement
Michael Clayton
Juno

Klart!

Osorterat

2008-01-20T17:27:00.000+01:00

Bobby Fischer dog tidigare i veckan. På språng sänker huvudet och tittar på lite schackfilm. Nä, inte Sjunde inseglet men väl Pudovkins fina Chess fever (vet inte vad den heter på svenska).
Apropå Sjunde inseglet: Jan Aghed skriver om Erik Lax bok om Woody Allen. Han skriver bland annat att Allen sörjer ett svunnet filmklimat, och konstaterar att tiden när "folk strömmade till små konstfilm- eller avantgardebiografer och dagen efter ivrigt ventilerade det de sett är blott ett vackert minne. Yngre generationer saknar filmbildning, känner inte till filmhistoriens stora verk. Deras uppfattning om vad som är bra skiljer sig markant från föregående årgångars."
Sedan listar Aghed vilka filmer Allen lyfter fram som världshistoriens främsta. De flesta är från 1950-talet och alla är patinerade filmklassiker: Sjunde inseglet (Bergman), Rashomon (Kurosawa), Cykeltjuven (De Sica), Den stora illusionen (Renoir), Spelets regler (Renoir), Smultronstället (Bergman), 8½ (Fellini), Amarcord (Fellini), Blodets tron (Kurosawa), Viskningar och rop (Bergman), La strada (Fellini), De 400 slagen (Truffaut), Till sista andetaget (Godard), De sju samurajerna (Kurosawa) och Ungdomsfängelset (De Sica).
Det hade varit en provocerande förutsägbar lista (kanske också daterad - har det verkligen varit sådan torka sedan 1973?) om den inte var så sorglig. Det är ju uppenbart att Allen mer än något annat saknar tiden när han själv var ung. Så att allt var bättre förr kanske beror på att Allen då såg allt genom mindre gråa ögon. (Undertecknad är naturligtvis fortfarande purung, vid god vigör, panglossiansk och tycker att den bästa tid är nu.)
Någorlunda besläktad text apropå åldrande, även om Lars Gustafsson skriver om gamlingars (begränsade) tidshorisont framåt, och inte lika mycket om hur de vill bakåt.
PS. Apropå ingenting särskilt: Är det någon som orkat se mer än 10 minuter av Greg Arakis Smiley face och har lust att berätta vad det hela går ut på? DS.

Lenny Bruce, utbud, efterfrågan, tragedy of the commons, bibliotek, nedladdning, Kalmar...

2008-01-17T16:00:00.000+01:00

Idag har jag varit på Stockholms stadsbibliotek. Där är jag ibland, går inte sällan bara förbi också, men oftast åker jag under. Jag har lånat många bra böcker på Stockholms stadsbibliotek och jag har läst drygt hälften. Jag är sådär. Ibland lånar jag böcker utan att läsa dem. Det är för att det är gratis. Hade stadsbibliotek varit så goda att kräva mig på en krona för varje bok jag lånade hade jag förmodligen inte lånat dem i onödan. Vi mänskor är sådär va. Utnyttjar en massa saker i onödan bara för att det råkar vara gratis. Det finns en massa ord för det på ekonomiska. Men hade stadsbiblioteket krävt mig på en krona för varje bok jag lånade hade jag förmodligen inte lånat en enda och gått miste om en massa läsefrukter. Och vad är det då för vits med bibliotek?
Det är knepigt det här med kultur, ekonomi och institutioner. Forskare verksamma på Centrum för Kulturell Ekonomi vid Högskolan i Kalmar kom ut med en antologi i höstas som heter Kulturell ekonomi. Den köpte jag idag, för den fanns inte på Stockholms stadsbibliotek och jag måste tvunget läsa den. Jag vet inte vad författarna i Kulturell ekonomi skulle ha dragit för slutsatser av mitt konsumentbeteende, för jag har inte läst den än. Men efter att ha ögnat innehållsförteckningen misstänker jag att de ändå mest skriver om turism, Richard Florida och upplevelseindustriella tillväxtcentra, och inte om bibliotek. Vilket är lite synd. För det är såklart också "kulturell ekonomi".
Jag lånade i alla fall två böcker som roligt nog stod precis bredvid varandra på Ia; Lars Vilks bok med den profetiskt självbiografiska titeln Hur man blir samtidskonstnär på tre dagar och så, som en pendang, Sven-Olov Wallensteins Bildstrider.
Den bästa nyheten på Stockholms stadsbibliotek var att man slutat plocka vhs-kassetterna och dvd-skivorna ur filmfodralen, så nu slipper man be bibliotekarien om assistans varje gång man ska låna en film och istället kan man marschera direkt till självlånedisken. Samtidigt är jag orolig över att bibliotekarierna håller på att render themselves useless. Åtminstone i ögonen på dem som tillsätter och avlöser tjänster, eller vad det heter. Bibliotekarierna plockar ju inte vhs-kassetter och dvd-skivor ur filmfodral och lånar inte ut böcker längre. Vad gör de liksom? Världens bästa bibliotekarie, min mamma, intygar att hon har fullt upp ändå, men måste, som ett tecken i tiden, likväl sluta (nedskärningar/besparingar; vilket du föredrar) på Kista bibliotek.
Jag lånade tre filmer idag: Bob Fosses Lenny, Uli Edels Wir kinder von Bahnhof Zoo och Gianni Amelios Barntjuven. Jag har lånat många bra filmer på Stockholms stadsbibliotek och jag har sett drygt hälften. Jag har en vecka på mig att se Lenny, Wir kinder von Bahnhof Zoo och Barntjuven. Jag vet att jag inte kommer att hinna eftersom jag har andra saker att göra och andra filmer att se. Men jag lånade ändå. Det är för att det är gratis. Samma sak med att ladda ner film. Jag laddar ner filmer som jag aldrig ser, men tack och lov finns filmerna kvar också efter det att jag har laddat ned dem, tillgängliga för andra som vill ladda ner dem samtidigt som jag har dem på min hårddisk. Det är det är som är det vackra. Det är inte som med Lenny, Wir kinder von Bahnhof Zoo och Barntjuven - att kvalitetsfilmssugna lånekortsinnehavare får bida sin tid i en vecka tills jag har lämnat tillbaka filmerna. Utan att ha sett dem!

Back when it was all so simple

2008-01-15T16:22:00.001+01:00

"Now that's a film that's become a period piece - George Clooney complaining about 'President Bush' not intervening militarily to protect the Iraqis from the evil Saddam."
- Rod Blaine minns Three Kings, i kommentarstråden till Ross Douthats inlägg om Hollywoods eventuella arabhat.

Skamlös turistrapport

2008-01-14T10:03:00.000+01:00

Vi bodde på hotell med perfekt insyn i Sorbonnes klassrum och så skimrar Pantheon där i bakgrunden. (Samtidigt frågar sig Le Nouvel Observateur om Quartier Latin verkligen har tagit tillvara sitt radikala arv från 1968 och till bevisföringen lägger man en bild på en bokhandel som nyligen ersatts av en Diorbutik. Ska intygas att jag inte såg till en enda subversiv basker under hela resan, bara långa rader av Eastpak-ryggor.)
Den inplanerade filmlollapallozan inskränkte sig till en Hepburn/Tracy, nämligen Feminint fenomen. Istället för midnattsvisningen av en stycken Guy Maddin blev det hänga gubbe (Obs! Vass politisk humor! Se bild nedan!) i Marais.I övrigt är Paris annonsplatser överbefolkade av affischer för La Guerre selon Charlie Wilson men även, något mer oväntat, Saw-James Wans Death sentence, en film som så vitt jag vet inte ens har något premiärdatum i Sverige ännu. Det är en grafisk sak med Kevin Bacon och ett droppande baseballträ: "Justice ou vengeance?"
Annars gick helgen i det ändlösa strövandets tecken. Men inte sådär tjusigt avmätt à la flaneur utan mer marsch i jakt efter vila och föda, gärna i solen:

Början bra

2008-01-09T22:39:00.000+01:00

Jag har insett att det inte bara är en övergående fas utan att jag är en sån som gillar början bäst. Till skillnad från exempelvis min mor som alltid är mest intresserad av de sista tio minuterna. Men jag gillar alltså början bäst - i regel fyrtio minuter, ibland så mycket som en dryg timme. Antagligen för att det i början, hur banalt det än kan låta, alltid finns något slags hopp, en liten möjlighet att det kan bli vad som helst och bära av åt alla möjliga håll. För sedan måste ju, förr eller senare, det påbjuder konvenansen, säcken obönhörligen knytas ihop så att alla kan gå hem och be done with it. Då tenderar det genast att bli desto mer förutsägbart.
Jag generaliserar mycket nu över filmers början och slut, men det beror på att jag har sett ohälsosamt mycket samtida biograffilm på sistone. Fastän jag har lovat mig själv att se Yi Yi (men den är ju så lång!) och Här har du ditt liv (lååång!). Hur som helst, av de filmer jag sett på senare tid har till exempel Die Hard 4.0, I am legend och Atonement alla börjat bra men sedan, om än i högst olika grad, tippat nedåt.
Vilka filmer har en dålig början men ett bra slut? Eller är början alltid bäst?

Jaja, min hjärna är trött. Nu ska jag i alla fall få vila ut den i Paris i helgen. Läsa BHL och nya Glänta. Gå på bio. Har pliktskyldigt läst Ernest Hemingways smått atmosfäriska (utspelar sig åtminstone i 5e där också jag ska bo i helgen) men ganska trista 1920-talsparisskildring Det glada livet som apéritif. Så vitt jag vet sitter han fortfarande där på kaféet under sin basker och luktar på sin mustasch.

2007 accompli

2007-12-31T17:00:00.000+01:00

Årets rondell:
Place d'Italie, Paris

Årets semester:
Lissabon

Årets förnyade prenumeration:
Atlantic Monthly

Årets förhastat avslutade prenumeration:
Sight & Sound

Årets förivrade prenumeration pga av låg dollarkurs:
Esquire

Årets enough already:
Grazia

Årets 3 bästa tv:
Ordförande Persson
30 rock
I mördarens spår - Sista akten

Årets 2 överskattade tv:
Flight of the conchords
Studio 60

Årets musik:
Personligt rekord i passiv radiolyssning. Mest svag för Fergies Big girls don't cry, Tommy Körbergs Fait accompli och Tears for fears Everybody wants to rule the world.

Årets 2 bästa eurodisco:
Danny & Therese If only you
Lucky Twice Lucky

Årets svenska hiphop:
Afasi & Filty feat. Ison Jag kunde inte bry mig mindre

Årets radio:
Konflikt och Nils Horner.

Årets kristdemokratiska humor:
Ledaren för partiet som bekänner sig till religionen vars favoritämne i skolan aldrig varit biologi, och som de facto grundar sig på en jungfrufödsel, förklarar på SvD Brännpunkt att det här med könsneutrala äktenskap inte är bra eftersom vi ju inte vill ha "en lagstiftning som aktivt klipper av barnen från deras biologiska ursprung". Say no more, Göran, say no more.

Årets 7 bästa biopremiärer:
Bourne ultimatum
Darling
The Host
Stilla liv
Sunshine
Waitress
Zodiac

Årets 6 förmodat bästa missade biopremiärer:
The Darjeeling limited
Du levande
4 månader, 3 veckor & 2 dagar
Little children
Persepolis
Vid himlens utkant

Årets 4 bästa filmer i övrigt:
Manufactured landscapes
Fart, flickor och faror
Rififi
Goodbye south, goodbye

Årets "process":
flm

Årets "jag glömde":
Läsa skönlitteratur.

Årets nyårslöften:
Se mer film, äta mer mat, jogga (kanske), vara snäll.

Puh

2007-11-22T12:19:00.000+01:00

Tog emot nästan ett ton flm igår. Den luktar fortfarande nytryckt. Ser fantastiskt bra ut och känns bra, bortsett från ett par ångestframkallande korrfel. Who the hell invented korrfel anyway?
Hos prenumeranter imorgon, hos andra på måndag eller tisdag, i butik nästa torsdag, redan nu tillgänglig hos några återförsäljare i Stockholm. Se här.
Nu ska vi på allvar börja planera klart flm nummer två. Och jag ska äntligen plugga inför tentan och tentan efter den. Ses snart igen, bloggy!
PS. Besök vårt redrum här. DS.
PS2. Fest i premiärnumrets ära nästa vecka i Stockholm också. Kom så ses vi! Info här. DS2.
PS3. Apropå Den man älskar som jag skrev om tidigare, och Jonas text i första numret om hur filmer påverkar politiker; nu har Åke Sandgrens film visats för riksdagen. Initiativtagare var folkpartiets och kulturutskottets Cecilia Wikström, som i vår enkät också nämner Den man älskar som en film som påverkat henne politiskt. Ska bli spännande att se vilka avtryck visningen lämnar i kommande motioner. DS3.

flm Nr 1

2007-11-07T22:24:00.000+01:00

Spela inte... äsch

2007-10-30T10:53:00.000+01:00

Jag har visserligen lärt mig uppskatta Match Point efter att ha sett om den. Tyckte den var lite simpel (spetsfundig sportmetafor!) och hårresande skrattretande (in a bad way!) på sina ställen (pingisscenen!) första gången. Men på det stora hela har Woody Allen ändå förirrat sig på engelsk mark. Maaret Koskinen refererade i sin recension av Scoop till Village Voice som diagnostiserat Allen som "kulturellt vilse" i Britannia. Hon skrev också träffande om Allen(s gestalt) i Scoop: "Hans one-liners faller som stenar mot Londons hårda, obevekligt stumma gator: ingen bollar tillbaka, ingen slänger käft som på kvartersdelin i New York. Ekot som hänger kvar blir förfärande stort och tomt."
I den tredje och avslutande Londonutflykten, Cassandra's dream, är Allen själv frånvarande i bild och därför är inte problemet med dialogen den här gången att han saknar någon att bolla med, utan att bollen är borta. Gone AWOL. Allen försöker inte ens vara rolig.
Det har hänt förut. Redan dialogen i "Bergman-filmen" Interiors från 1978 (som jag inte sett) kritiserades ju för att låta som en textad konstfilm. Dialogen mellan bröderna Ewan McGregor och Colin Farrell i Cassandra's dream låter också på låtsas, påhittad, konstlad, språkligt vilse. Mycket mer så än den likaledes humorbefriade dialogen i Match Point, som ju engelska kritiker klagade så på.
I Cassandra's dream kan man annars skönja en viss förskjutning i Allens bild av familjen. Här är den kärleksfull och förhållandevis oneurotisk, om än inte i avsaknad av invärtes problem. Återigen är brott och straff ämnet för dagen, men den här gången är människan alltså inte mol allena på jorden. Blodsband betyder faktiskt något. På gott och ont.
Min egen Woody Allen-smak är stockkonservativ. Det får gärna vara sådär lite smart och skojigt på samma gång liksom! Jag tror att Nigel Andrews håller med mig och han skriver i sin recension av några Allen-böcker: "Today the contrived moralising and overdetermined structures of many films ... stand like islands in a recided tide. Without the rollers and breakers of laughter, the whitecaps of wit, the panorama seems gaunt, gauche, a little lifeless." Ett omdöme giltigt för stora delar av Cassandra's dream.

"Här kommer vi och är hyggliga och producerar kvalitetsdrama och så är det ingen jävel som tittar!!!"

2007-10-30T10:18:00.000+01:00

Otacksamma tittare är ett gissel för svensk tv-drama. Bra publicitet, fina recensioner, men ingen ser programmen, skriver DN idag. Jag rekommenderar den här läsningen för programcheferna.

Tv

2007-10-18T12:00:00.000+02:00

Nej, Labyrint är inte svensk tv i nivå med amerikansk tv, som det väl var tänkt, i alla fall enligt rapporteringen här och där i media. Ibland är det bara alldeles för fult för att utstå, fastän produktionen var rekorddyr, ibland är dialogen bara så... svensk tv. Christer Fant sköter sig åtminstone. Jag ska väl egentligen försöka se två avsnitt till innan jag dömer serien alltför hårt, men återkommer med liten uppdatering redan efter kvällens avsnitt!
Mer gnäll på tv: Studio 60 har jag redan gett tre avsnitt och nu får det vara nog. Det är så pedagogiskt övertydligt och utstuderat folkbildande att jag kreverar already. Människorna är inte människor utan bara språkrör för Aaron Sorkin et als "samhällskommentar". Samtliga skådespelare lider av en förment smart men alltigenom kalkylerad så kallad "tajming".
En negativ sak med att starta en filmtidskrift är annars att det blir så lite tid över till att se film. Kanske är det ett tecken på filmbrist, kanske är det bara mitt svaga hjärta och min tendens att identifiera mig med kvinnor som närmar sig medelåldern, att jag häromdagen fick gåshud av den här reklamen för KappAhl med Richard Gere. Han var väldigt bra i Bluffen nu senast också. Jag tror att min högstadieaversion mot Gere börjar avta i styrka och jag har bestämt mig för att se Pretty Woman en gång för alla. Samt American Gigolo. Fler Gere-rullar jag borde hyra?

Uppdaterat måndag, 22 oktober, 2007:
Jag far visst med osanning eller i alla fall falska utfästelser här på bloggen. Jag såg ju aldrig det andra avsnittet av Labyrint. Det var jag visst inte ensam om. Har inte hunnit med Richard Gere-maraton heller. Istället Mikael Håfströms 1408 som var en liten besvikelse, en The Lookout (Richard Roepers favoritfilm eftersom den har ett ekonomiskt manus med fokus på karaktärer och en sudokuintrig som löses mot slutet) som var hyfsad och inte alls lika generisk som jag misstänkt samt A Mighty Heart som var ganska mycket "dramadokumentär". Jag gillar dramadokumentärer.

There's no 'I' in flm

2007-10-01T09:53:00.000+02:00

Typiskt nog har jag läst Claire Messuds The Emperor's Children, som bland annat handlar om uppstickare på Manhattan som ska revolutionera den insomnade kulturvärlden med en ny tidskrift, den senaste tiden, samtidigt som jag själv har varit med att starta en kulturtidskrift. Inte för att vara blygsam i onödan, men jag tror inte att vi är riktigt lika napoleanska eller utstuderat bourdieuska som i romanen ifråga. Faktum är ju att fältet för skriverier om film i Sverige, åtminstone i pappersform, är tämligen begränsat och öde på samma gång. Jag vet inte var vi inkräktar egentligen. Det skrivs för all del en hel del bra, men alltför sällan handlar det om filmer som inte finns på biografrepertoaren och alltför sällan om film i förhållande till politik, pengar, historia, mode och järnvägar.
Första numret kommer ut i november. Håll utkik efter det om inte här så i alla fall här.
Vi intervjuar Ika Nord, Maaret Koskinen skriver om CGI och skådespeleri, Farnaz Arbabi om Persepolis. Dessutom får svenska politiker och opinionsbildare tala ut om vilka filmer som påverkat dem politiskt. Det kommer att bli skitbra. Promise.

Den man älskar (2007)

2007-09-28T08:14:00.000+02:00

Utger sig Den man älskar för att handla om kärlek? Kanske är titeln bara en brutalt ironisk poesi av en sort jag inte riktigt känner.
Går det alls att tala om kärlek i en film om mäns våld mot kvinnor? Kanske har jag politiskt korrekta skygglappar på, och för någon som inte delar Lenas erfarenheter är det naturligtvis svårt att uttala sig om den psykologiska trovärdigheten i berättelsens vändning, det vill säga att hon överväger att återvända till Hannes som nästan slog ihjäl henne, trampade och sparkade på henne.
Jag är splittrad inför filmen, vilket kanske är bra. Alltså: Hon älskar honom, han älskar henne eller hon "älskar" honom, han "älskar" henne? Den man älskar duckar för svaren. Fegt? Vågat?
Jag inser att det är lite fusk att luta sig mot TT-intervjuer, men jag kan inte låta bli att se filmen i ett skeptiskt ljus efter det här:

Jonas Karlsson var rädd att grundhistorien, med kvinnan som frestas att återvända till mannen som skadar henne, skulle angripas av kvinnojourerna.
- Men de köpte passionen i vår skildring. Jag trodde de skulle bli arga, men ofta är de här förhållandena just väldigt passionerade.

Min kursivering. Hej kom hjälp mig. Eller vad hette det där MTV-programmet?

Påsprångimedia

2007-09-26T21:05:00.001+02:00

Stjärnbokrecensenten James Wood har alltså värvats från New Republic till New Yorker.
Jag har ingen nämnvärd koll på James Wood, bortsett från att jag just nu är upptagen med att läsa Claire Messuds (Woods fru) senaste roman, The Emperor's Children.
Men det är ju överhuvudtaget roligt med värvningar, till och med när det handlar om allsvensk fotboll. Jag föreställer mig den redaktionella turmoil som uppstod när värvningen offentliggjordes. Wood som till exempel inte har varit nådig mot John Updike, en annan av New Yorkers bokrecensenter, i sina omdömen om dennes romaner.
Wood ha också gjort sig känd för sina sågningar. Han beskrev bland annat Zadie Smiths skrivkonst som "hysterical realism". Själv är jag kluven. Jag föll verkligen pladask för språket i On beauty (trots att den till slut spårade ur en aning) men stod inte ut med mer än 30 sidor av Vita tänder. Även om Messud inte skriver lika bra som Smith är hennes senaste roman påfallande lik On beauty i sitt intrigbygge. Vad tycker Wood om det? (Ajabaja, inga köksbordsspekulationer på Påsprångimedia!)
Det jag skulle komma till: Woods första text som ordinarie i New Yorker-truppen. Han får på plats på topp från start medan Updikes text från samma nummer hamnar symboliskt i skymundan på hemsidan, som släpande forward eller libero, eller vad heter.
Alltihop är nästan lika spännande som när Nils-Petter Sundgren värvades från TV4 till Allt om Film!

Dessa evinnerliga processer

2007-09-17T20:11:00.000+02:00

Jag har lagt märke till att mina senaste blogginlägg inte rymmer särskilt många egna tankar utan mest refererar till andras. Det har, får jag i alla fall hoppas, att göra med att mina tankar är upptagna på annat håll. Bear with me.
Hur som helst, dagens läsning: Pelle Snickars skriver (som vanligt) intressant understreckare i Svenska Dagbladet om implikationer av digitaliseringen av vårt kulturarv. Är inte innehållet viktigare än objektet och kopian således lika mycket värd som originalet? Detta får konsekvenser för arkiv, bibliotek och museer, men för den autenticitetshetsande konstmarknaden ökar bara det digitala fotografiet efterfrågan på det analoga.
Svartvita fotografier säljer som smör.
Vilket är helt i linje med vad Peter Walsh skriver i den antologi som Snickars refererar till, Theorizing Digital Cultural Heritage. För på samma sätt som det var fotografiets mekaniska reproduktion som frambringade originalets aura, alstrade begreppet "digitalt" kategorin "analogt", skriver Snickars.
Alltså Walter Benjamins tongivande tankegångar upp och ned: det är nya medietekniker som möjliggör auran.
Jag funderar över nästa radikala medieutveckling - och gissar att den innefattar våra hornhinnor - den som kommer att patinera de digitala bilderna med en alldeles egen aura.

"They call me Dildo"

2007-09-16T11:37:00.000+02:00

Svenska tv-serier, i alla fall långkörarna, har så länge jag kan minnas intagit ett interplanetärt förhållningssätt i skildringen av vuxen- och ungdomsgenerationen. Typ vuxna är från Jupiter, kidsen är från Saturnus. Det kanske finns något jämlikt i den ömsesidiga världsfrånvändheten, att både parter måste göra sitt för att överbrygga avståndet. Vanligtvis består lösningen i framsteg i avancerad kommunikation: de måste lyssna på varandra.
Men den vuxna blicken, som den svenska ungdomsfilmen varit bättre på att ducka för, kommer man inte undan. Varför annars namnge ungdomarna som vore de artfrämmande ufon?
Medan vuxna heter saker som Åke och Birgitta kallas deras barn för Raspen, Taggen, Klimax och Bimbo.
SVT:s storsatsning Andra Avenyn börjar nästa söndag. Vad heter problemungen den här gången? Just det: Dildo.

Politics

2007-09-11T18:31:00.001+02:00

Mike Nichols Spelets regler gick på tv i helgen. Charles Taylor (inte Liberias förre president alltså) får till det ganska bra i sin analys av politiken här, komplett med träffande Pauline Kael-citat: "a neon sign spelling out the soullessness of neon".

Intervjugenrer: lunchen

2007-09-10T13:39:00.000+02:00

Hur praktiskt kan det egentligen vara? Man får ju inte prata med mat i mun. Är det inte i själva verket så att man rentav ska låta maten tysta mun? Jag har för mig att jag hörde det en gång i Norrland när jag var liten.
Men lunchgenren lämpar sig bra för personporträttet, lite grann i farten och off-the-record sådär. Svenska Fokus äter en lättsam lunch varje vecka, med typ Michael Nykvist. Men intervjupersonerna i Financial Times "Lunch with the FT" slår ärligt talat lite högre. Nu senast Fadela Amara från Ni putes ni soumises och veckan dessförinnan amerikanska demokraten Barney Frank.

Smutsiga sexiga pengar

2007-09-06T19:02:00.000+02:00

Om ett samhälles duglighet kan utvärderas från ett vänsterperspektiv genom att titta på levnadsstandarden för de sämst ställda, får jag ibland en känsla av att det i USA förhåller sig precis tvärtom. Det vill säga att samhället bedöms med utgångspunkt i de rikas välstånd. Nu är antalet miljonärer och biljonärer rekordhögt = goda tider? (Ursäkta min generalisering, jag vet att det finns "flera" USA.)
Men Robert Frank konstaterar i Wall Street Journal idag att amerikansk tv inte lyckas skildra den nya eliten på ett representativt sätt, "with the self-made, young rich storming the gates of Old Money, a conflicted new elite trying to reconcile middle-class values with huge fortunes, a boom in big-ego philanthropy and the endless quest to find a good household manager."
Såväl nya Dirty Sexy Money ("reeks of old money") som Big Shots ("focuses more on the bedroom than the boardroom") och Cane ("wealth [] takes a backseat to the larger family soap opera") lutar sig mot samma stereotyper som Dallas och Dynastin.
Min favorit-nya-pengar-skildring: Gills Barry Lyndon?

Uppdaterat måndag, 17 september, 2007:
Chrystia Freeland refererar till Robert Franks bok Falling Behind i sin kolumn om USA och en möjligen problematisk syn på vad som är god levnadsstandard.

Den som väntar på nåt... gott?

2007-08-31T20:29:00.000+02:00

Nu när rekordsommaren är över, och Hollywood har slut på storfilmer för den här gången, pytsas vårens/sommarens mellanstora filmer ut över världen. Det innebär att Mikael Håfströms 1408 får bredare internationell distribution (återigen bra recensioner!), en film som Disturbia kan få premiär i Brasilien och idag fick vi Bristande bevis och Ond aning på bio i Sverige. The Lookout har premiär nästa vecka, Kärlek på menyn om två, medan Breach, som gick upp här redan i maj, fick premiär i England först denna helg.
Här är min kortrecension av Breach, inklusive en skamlöst återanvänd formulering från den här bloggen:
Chris Cooper sitter i kyrkan med överrocken på, fingrar på sitt krucifix och ser ångerköpt ut. Utanför står Washingtons alla mäktiga monument uppradade som påminnelser om plikten mot nationen.
Cooper spelar Robert Hanssen, en gammal expert på Sovjet tillika konservativ och gudfruktig agent på FBI. Hanssen samtycker inte till att kvinnor bär byxdress men gillar strippor, och jag förmodar att det är något han brottas med där på kyrkbänken.
Möjligen våndas Hanssen också över att han är föremål för internutredning i jakten på den läcka som åsyftas i titeln. Ryan Philippe ska hjälpa till att avslöja honom men börjar snart ifrågasätta misstankarna. Vem kan man lita på?
Det låter schablonartat, och upprinnelsen till Breach luktar så pass mycket klassisk spionhistoria att det är svårt att ta förtexternas försäkringar om att filmen är ”based on a true story” på allvar. Men tillsammans med en stram regi tryggar Cooper filmens trovärdighet. Som ospännande film betraktad är Breach väldigt spännande.
Breach utspelar sig tidigt år 2001, men även om både den amerikanska säkerhetspolisen och underrättelsetjänsten efter 11/9 har kritiserats för revirtänkande och bristande samarbetsvilja, är filmen inte först och främst en vidräkning med FBI och CIA.
Nej, Billy Ray, som tidigare gjort sevärda Shattered Glass om en fritt fabulerande journalist, också den baserad på verkliga händelser, har för mycket empati med sina missdådare för att bara vara politisk. Det hedrar honom.

Stilstudie: att passera bakgrunden i förgrunden

2007-08-31T18:26:00.000+02:00

Från Maya Derens Ritual in Transfigured Time.

FilmNyheterna

2007-08-24T12:28:00.000+02:00

Om vi bortser från den där omedelbart förargelseväckande versalen i mitten, ter sig FilmNyheterna.se som en ganska god, filmavtalsenlig idé. En informations- och nyhets- och mötesplats för filmbranschen. Dels en motsvarighet till reklambranschens Resumé, dels en grogund för nätverkande. Fotografer, snickare, scenografer, regissörer och skådespelare samlade på en och samma domän.
Lite oklart hur den redaktionella biten kommer att skötas, i vilken utsträckning det blir journalistik och inte bara pressutskick. De skribentnamn jag lyckats luska ut känns trygga och symtomatiska. Inget ont i det. Inget direkt spännande i det heller. Pia Lundberg som är utlandschef på SFI har ju annars bakgrund som filmjournalist, och har skrivit åt bland annat Variety. Men kommer hon verkligen ägna sin tid åt FilmNyheterna?
Jag misstänker att den del av sajten som inte är annonstorg eller community kommer att påminna om en nätversion av det Svenska Filminstitutet Magazine som jag gapade om här, snarare än den essäjournalistiska och filmkritiska kvalitet, med globala utblickar och gränsöverskridande reportage, som Hynek Pallas vill att SFI ska satsa på. Hoppas jag åtminstone har lite fel.
Fredrik Zillén som är ansvarig för projektet kommer precis som Cissi Elwin närmast från ICA-kuriren där han arbetat framgångsrikt som webbredaktör. Han är visst en jäkel på Google.

Och så dagens film...

2007-08-18T13:40:00.000+02:00

Hans Richter, tysk avantgardist i exil, gjorde färgfilmen Dreams that Money Can Buy i USA 1947. Med hjälp av Marcel Duchamp, Man Ray, Fernand Léger, med flera. Se den hos (fantastiska!) Bibi.

Dude man

2007-08-17T11:07:00.000+02:00

Jag blev faktiskt positivt överraskad av På smällen. Mina lågt ställda förväntningar hjälpte, det medges. Men ändå. Jag hade väntat mig ännu en 40 Year Old Virgin och fnyst skeptiskt åt entusiastiska förhandsrapporter från USA. Med viss rätt. Som avlägsen konsument av amerikansk populärkultur är det lätt att se vilka knappar Judd Apatow har tryckt på för att skapa igenkänning hos den amerikanska publiken (inklusive kritiker) men det är svårare att känna igen sig själv. Det blir liksom en liten omväg. Och sen handlar På smällen om den manlige slackern, en filmtyp som jag inte lyckats skratta förbehållslöst åt på flera år. Han som är en förvuxen pojke och röker gräs i gasmask, spelar tv-spel, har gaser (!), gillar bröst (!), och så vidare.
Jag har inte sett Adam Sandlers nya gay marriage-komedi I pronounce you Chuck and Larry, men om det stämmer att det är en film där homofobiska skämt duggar tätt samtidigt som sensmoralen är att homosexuella faktiskt också är människor, så är sensmoralen enligt samma logik i På smällen att den manlige slackern måste växa upp och ta ansvar samtidigt som den manlige slackern ju är ganska så härlig som han är. Nästan.
Det är en Peter Pan-historia som vi har sett förut. Men om den förvuxna pojken vanligtvis mognar motvilligt, är mognadsprocessen i På smällen (så småningom) snarare en flyktväg bort från en bedövande meningslös tillvaro. För hur skön är han egentligen, den manlige slackern? Är han egentligen inte bara bra patetisk? Filmen har lite svårt att bestämma sig, och det är den osäkerheten som särskiljer På smällen från skräp som Du, jag och Dupree.
Exempel 1: De två männen i filmen (Paul Rudd och Seth Rogen) gör en avstickare till Las Vegas, trötta på sina kvinnors gnat. De tar lite svamp, går på strippklubb och får varsitt par bröst i ansiktet, säger sig njuta av livet. Trés classic. Men kvällen slutar på hotellrummet där de tjuter ut om sin omognad och oförmåga till kärlek - en faktiskt både rolig och rörande scen.
Exempel 2: När barnet är på väg ut och Seth Rogens karaktär Ben börjat växa till sig, klipper Apatow till en scen där två av hans polare leker med en rullstol i sjukhuskorridoren. En av dem härmar Stephen Hawking och säger att hans kuk expanderar som universum. Trés trist. Och skämtet faller i vilket fall som helst platt inmutat mitt i filmens klimax. Ska det vara roligt? Ska det bara vara sorgligt?
Dessutom gnatar inte kvinnan på mannen bara för att det är hennes roll, och de äktenskapliga problemen mellan Leslie Mann (för övrigt Apatows fru) och Paul Rudd (som jag aldrig gillat förrän nu) vädras från båda håll. Det blir som bekant mer spännande i korsdrag.
Nå, På smällen är med det sagt inte alls en pangrulle. Men den är i alla fall lite bättre och mindre generisk än vad DN och SvD påstår. Annika Gustafsson i Sydsvenskan ser nåt annat också.
Sen är Kristen Wiig rolig som avundsjuk kollega till Katherine Heigl.
Judd Apatow har för övrigt producerat och Seth Rogen har varit med att skriva manus till Superbad som har premiär i USA den här helgen (I II). Kanske att den i tonen mer liknar den film jag på förhand dömde ut På smällen som. Lika bra att hålla förväntningarna bottenlåga så jag kan bli positivt överraskad igen. Michael Cera är ju med!
Roligt utdrag ur den här intervjun med Cera apropå alla förvuxna pojkar: "The current vogue in comedy is for the doofus man-child—the guy who mines laughs in the yawning chasm between his feeble abilities and his inflated self-regard. It’s hard, in fact, to think of a male comedy star who doesn’t fall into this category, from Vince Vaughn (hipster man-child) to Will Ferrell (rampaging man-child) to Owen Wilson (surfer-dude man-child) to Adam Sandler (impish man-child). In Superbad, Cera plays an actual child-child..."

Mannekäng i rött (1958)

2007-08-14T14:32:00.000+02:00

Om nu Mannekäng i rött saknar kvalitéer i manusväg tar den igen det med råge i granna miljöer i Eastmancolor och lyxiga kulisser som befolkas av Magos sensommarkollektion. En stilig sekvens, som jag antar att Arne Mattsson måste varit stolt över, är den här från begravningen av Bobby.
Här nedanför är det stakeout som slutar med ond bråd död.Men innan Gio Petré dinglar med huvudet på sned i en av filmens mer spektakulära scener (nåja, det finns ett par) hinner hon framföra den här låten på nattklubb. Min gissning är att den heter "Oskar Svensson".

Gamle Bordwell

2007-08-12T19:53:00.000+02:00

David Bordwell om Jonathan Rosenbaums "Scenes from an Overrated Career"-artikel. Han spottar en del självklarheter. Men ändå, de behöver ju pekas ut.

Igår i Sydsvenskan, del 2

2007-08-12T11:22:00.001+02:00

Bjarne Stenquist undrar om det inte hade varit bäst för alla inblandade om SF fått köpa Sandrews när det begav sig. Med facit i hand, sure. Han frågar sig hur noga Konkurrensverket egentligen granskade Nohrborg et consortes ekonomiska kalkyler. Inte alls, är min gissning. Med S/S Fladen, Atlantic AB och Triangelfilms köp av Sandrews var det ju knappast tal om företagskoncentration.
Men, han har en poäng i att ställa den urgamla frågan "om man ska bedöma en handling enbart efter dess objektiva resultat eller om man också ska väga in intentionerna bakom" - även om Konkurrensverket har svårt att ingripa i den ändan, det vill säga mot företag som har för avsikt att konkurrera men slutgiltigt inte klarar av det. Konkurrensverket kunde inte gärna konspiratoriskt ha antagit att Astoria-satsningen var "ägnad att väsentligt hämma förekomsten eller utvecklingen av en effektiv konkurrens inom landet i dess helhet eller en avsevärd del av det" (34a § 1 st.). Eller så behöver de helt enkelt en jävligt bra kikare.
Del 1 av serien Igår i Sydsvenskan finns här.

Kaninmannen (1990)

2007-08-06T22:28:00.001+02:00

Järnvägshotell

2007-08-06T11:22:00.000+02:00

I sommar har jag lånat om, men ännu inte läst om, Wolfgang Schivelbuschs utmärkta Järnvägsresandets historia, dels för mitt egna nöjes skull, dels för att ha tillhands när jag skulle skriva en uppskjuten uppsats om tåg och film. Men annat kom emellan. Jag skulle skriva om John Sturges En man steg av tåget med Spencer Tracy och så vidare. En annan favoritscen är öppningen i Tystnaden.
Som av en kuslig händelse, i ljuset av förra veckans regissörsdöd, skriver John Orr i senaste Film International en text om Bergman och Antonioni. Hur de influerats av Carné och Camus i Tystnaden respektive Yrke Reporter. Tågscenen i Tystnaden står det inget om, men väl om hotellrummet, bland annat i förhållande till den romantiska fatalism som det beredde plats för i exempelvis Carnés Dagen gryr. (En annan hotellfilm av Carné som Orr skriver om är Hôtel du Nord och bilden ovan är tagen under ett besök i Paris i våras.) Hos Bergman är hotellrummet, utmejslat av hög kontrast istället för som hos Carné badandes i soft ljussättning, skådeplatsen för ett klaustrofobiskt (kammar)maktspel mellan två systrar, skriver Orr. "Bergman's monochrome extremity is pitiless and takes no prisoners."
Tystnaden är oförsonlig och skoningslös, där gud lämnar människorna åt sitt öde och inte heller Bergman, som trots allt råder över historiens utgång, visar någon pardon utan låter Ester dö ensam - och det är alltså delvis så inflytandet av Camus ger sig till känna.
När jag kämpade med Myten om Sisyfos för några somrar sedan i en pittoresk (men brant) italiensk kustby utan tågförbindelse, tyckte jag mig förstå vad Camus ville säga. Allt var varmt och intagande vackert, fastän hotellrummet nästan saknade fönster.
Nu verkar jag ha glömt det mesta. Men känner mig inte alltför nedslagen. Äter glupskt en glass i solen och känner mig härligt banal.

Censur

2007-07-30T11:17:00.000+02:00

Nu finns det visserligen en länk till programmet alldeles härintill, men glömde tipsa om lördagens upplaga av P1:s Medierna i lördagens inlägg så jag kan lika gärna göra det nu. Inslag om Statens Biografbyrå och intervju med direktören Gunnel Arrbäck, exemplariskt klarsynt i sitt myndighetsutövande. Hon vill nämligen avskaffa filmcensuren och uppmanar till protest. Varför protesterar ingen? Yttrandefriheten, någon?
Sverige var som bekant först med filmcensur och rappar vi inte på kommer vi antagligen att vara sist också, åtminstone bland någotsånär utvecklade demokratier.
Ladda ner här.

Äntligen helg

2007-07-28T20:56:00.000+02:00

I. Ett par hyllmeter på Video 3000 i Helenelund får kommentera det svenska filmutbudet.
Om den svenska kriminalfilmen har samhällskritiska rötter (tänk Sjöwall/Wahlöö), som på senare tid inte sällan övergått i alarmism (tänk trilogin om Johan Falk - läs i Solskenslandet), har samhällskritiska regissörer i länder som ogillar samhällskritik tidigare mutat in politiska budskap i barnfilmer. En något halsbrytande jämförelse, mer frestande än adekvat, går att göra med den svenska ungdomsfilmen. Ta till exempel Hip hip hora! och Sandor/Ida eller Säg att du älskar mig, en av förra årets bästa svenska filmer. Nu har jag förvisso missat Linas kvällsbok (som kom på dvd i onsdags) och vet inte hur subversiv den kan tänkas vara, men jag har osunt höga förväntingar. På fredag har Ciao Bella premiär. (Stod om den i DN idag, dock ej på nätet.)

II. Jag vet inte hur det är med er, men jag har oftast en dold (läs självisk) agenda när jag ger bort presenter. Det vill säga, ger jag bort en bok är det i regel något jag är sugen på att läsa själv. Min mamma tyckte det var lite olämpligt att ge min pappa Michel Onfrays En handbok för ateister på självaste julafton, så det fick bli Stellan Björks bok om Stenbeck, mamma själv fick Ian McEwans Lördag, min bror von Triers Riket på dvd och min käresta Elin Wägners Pennskaftet. Nu i sommar har det äntligen gått tilltäckligt lång tid för att jag ska kunna fråga om ett lån utan att röja min diaboliska plan. Mohaha.

III. Det är något med Matt Damon som gör att jag inte tål honom. Som i Ocean's Eleven till exempel, eller Good Will Hunting. Det är nog därför jag har avvaktat med Den innersta kretsen, historien om upprinnelsen till CIA. Men nu ska jag hyra den imorgon eftersom jag råkade jag läsa det här häromdagen.
Han är på framsidan av både Empire och (den brittiska editionen av) Esquire med anledning av tredje filmen om Jason Bourne. Han har faktiskt fungerat i de tidigare två, där framförallt den senare är sevärd (biljakter!). Det har kanske mer att göra med regissören Paul Greengrass, men ändå.
I intervjun i Esquire kallar Damon konkurrerande spionmannen James Bond för en "imperialist misogynist" och själv karaktäriseras han som en "left-leaning Harvard man" som planerar att arbeta igen med Greengrass på Imperial Life in the Emerald City - "an account of Bush's neo-cons in post-Saddam Iraq" - efter en bok av Washington Post-journalisten Rajiv Chandrasekaran.
Jag ska försöka börja se på Matt med andra ögon.

Förebilder

2007-07-22T18:29:00.000+02:00

När jag inte sitter på jobbet och lyssnar på "Work of Art" eller pratar med mormor om hans framfart på Allsång på Skansen, funderar jag mest över varför inte Måns Zelmerlöw diskuteras i media i egenskap av manlig förebild. Det är som om de unga killarna inte behöver se upp till någon som är glad, positiv och trevlig. Till skillnad från de unga tjejerna som förstås är i desperat behov av en Carolina Klüft.
Jag tittar annars förkrossande lite på film, fastän Nicolas Roegs Bad Timing finns färdig och klar. Ser annars mest fram emot Simpsons nu närmast och sedan Isabel Coixets The Secret Life of Words som kommer i augusti (tack Folkets Bio!). Passar utmärkt som pepp inför hennes Philip Roth-filmatisering som kommer i vinter. Har för ovanlighetens skull köpt en dvd, eller två till och med, också. Först Lasermannen (tillsammans med Erik Fichtelius Göran Persson-dokumentär det bästa som visats på Sveriges Television de senaste åren) och så Fitzcarraldo som jag i ärlighetens namn inte sett förut, men eftersom jag har hört så mycket av Herzogs fantastiska tyska brytning i dagarna apropå hans nya Rescue Dawn var jag tvungen.
Bilderna: Igår var jag på en sån takterass.

It's... the future!

2007-07-13T17:05:00.000+02:00

Astoria har alltså lämnat in sin konkursansökan. Kaffet har kallnat, helt enkelt. (Jag har för mig att Mårten Blomkvist kommenterade det i DN idag men hittar inget på nätet nu. Antingen har jag dåligt närminne eller så är det DN som har det.) Men det damp inte ned något överslätande pressmeddelande i inkorgen som det brukar när Astoria är i farten. Nu går ingen i Astoria ens att nå för en kommentar, om man får tro SvD. På hemsidan ser allt ut som vanligt, biograferna håller fortfarande öppet. Munkavle är det senaste i kommunikationsväg.
Det går ju utmärkt att läsa i läroboken vad monopol innebär. Lägg därtill Svensk Filmindustris vertikala integration, det vill säga att SF producerar egna filmer, vilka de också distribuerar samt visar på egna biografer, och det ser onekligen ännu mörkare ut för oss föredrar maktkoncentration lagom utspädd. USA satte som bekant stopp för det där 1948. Det går också att läsa Konkurrensverkets två år gamla stämningsansökan rörande SF:s bud på Sandrew.
Astorias konkurs kommer ju inte direkt som någon överraskning, och jag har egentligen inget att tillägga, men det bör kanske inflikas något om att biografpalatset inte är den enda arenan för visning av ny film dessa dagar. Jag såg en film som inte ens haft biopremiär i Sverige hemma hos en god vän häromdagen. CRAZY!
Förhoppningsvis finns det möjlighet till internetuppkoppling och studiecirklar i nedladdning på de flesta platser runt om i Sverige. "Kvalitetsfilmen", som den visst heter i folkmun, är inte utrotningshotad. Men den får det svårare att hitta till biograferna. Ja, det skrivs något liknande på bloggen Kulturekonomi.
Däremot kan det få konsekvenser på filmbevakningen i dagspress som traditionellt sett håller ögonen på biorepertoaren. Hoppas den höjer blicken.

Sverige från utsidan

2007-07-05T11:59:00.000+02:00

Det finns en tidningsnotis som inte alltför sällan dyker upp i utländsk press. Den handlar om Sverige, det lilla progressiva, exotiska landet i Norden. AP rapporterade att beslagtagen alkohol omvandlas till bränsle för lokalbussarna (i Stockholm kör en av fyra bussar på etanol eller biogas!) och i förra Monocle stod det att Växjö höll på att anlägga en massa cykelbanor (!).
Det läste jag när jag var på semester i Portugal. Men inte en cykel så långt ögat kunde nå i Lissabon. Många miljöstationer dock, även om de inte riktigt vägde upp alla värmeböljande avgaser från bilarna. Men så vackert! Och trevligt.
Cinemateket där var fint, kändes officiellt, var centralt beläget, hade flera salonger, inträdet var 2.50 euro, fyra-fem filmer om dagen visades. Klientelet påminde på pricken om Stockholms. De hade Richard Fleischer-retrospektiv i juni (öh) men lyckades åtminstone se Coppolas tidiga Dementia 13, för det var Roger Corman-tema på schemat. I juli är det en massa Harriet Andersson-filmer under rubriken "Um erotismo firme", minsann.
Efter som jag inte kunde läsa Mergers & Acquisitions fick Jay McInerneys The Good Life fungera som substitut. Den var inte så bra. Fortsatte även mitt Terry Eagleton-retrospektiv. Terry Eagleton, som Simon Jenkins kallade "the Dave Spart of critical gobbledegook" i sin annars positiva recension av The Meaning of Life, skriver roligt och klokt om stora saker. Nu har jag också läst hans nedgörande recension av Richard Dawkins The Good Delusion som jag missat när jag berörde boken i ett inlägg förra året.
Kommer inte på något mer nu, skriver kanske mer Portugal sen och postar bilder (den ovan är snodd men representativ, om än inte för årstiden), yo.

Nationalkaraktärer

2007-07-02T13:27:00.000+02:00

Jag antar att det finns något förbjudet lockande i att försöka gå till botten med nationalkaraktärer. Själva tanken på nationalkaraktärer känns så urbota pre-2000-tal, så anti-globalisering, så dum.
För det första låter det sig helt enkelt inte göras, det är komplett utsiktslöst att försöka hitta den där "folkanden". Det är också totalt livsfarligt, det har historien visat, visar fortfarande. Ändå letas det, under olika förevändningar.
Men om vi lägger idén om en metafysisk folkande som bor i varje invånares själ åt sidan, och koncentrerar oss på gemensamma erfarenheter, är det kanske möjligt att finna något som liknar ett psykosocialt nationaltillstånd, både genom spegelbilden och genom andras sätt att titta. Det var väl det Fredrik Lindström försökte med i tv-serien Världens modernaste land, som nu går i repris, och blev duktigt utskälld (och stundom hyllad) för.
Den tyska journalisten Sabine Bode har försökt förklara den tyska ångesten i två böcker. Martin Lagerholm skrev om det för ett tag sedan i SvD. Idag står det att läsa i samma tidning att den tyska litteraturen fungerar dåligt på den utländska bokmarknaden. Anledning? Den är för deppig.

Don't Ask, Don't Tell

2007-06-21T23:23:00.000+02:00

Förra veckan läste jag om Pentagons planer på en bögbomb under 90-talet. Det är inte konstigare än det låter: en bomb som förvandlar fienden till villiga, motståndslösa homofiler. För oss som läst Jon Ronsons The Men Who Stare at Goats, där det står om övningar i experimentell krigsföring i USA, som försök att stirra ihjäl getter och gå genom väggar, kommer det inte som någon överraskning.
Att det här med gayness fortfarande är ett mystiskt och skrämmande kapitel framgick också nyligen när amerikansk militär skickade hem tolken Stephen Benjamin från Irak med hänvisning till hans sexuella preferenser. Man vet inte om man ska skratta eller gråta. Stephen Colbert förordar, som vanligt, det förra. Det diskuterades på Fresh Air också (19/6).

Alla pratar om vad alla pratar om

2007-06-19T18:05:00.000+02:00

Ibland tycks det som om en hype uppstår av sig själv, spontant, av en olyckshändelse, och de som kommenterar hypen, och kungör den för allmänheten à la Post- och Inrikes Tidninger, är lika oskyldiga som alla andra. "Hoppsan, här har vi en ny hype som alla pratar om, skyll inte på mig, jag är bara budbäraren. Jag meta-kommenterar den."
Men vems fel är det då att jag ringer Akademibokhandeln och frågar om de har Dana Vachons Mergers & Acquisitions inne så att jag kan köpa den nu och läsa när jag är i Portugal? Jag köpte ju Curtis Sittenfelds Prep förra våren, som jag visserligen glömde läsa i sommarhettan men sedan dess har plöjt och, visst, den är inkännande och fullt godkänd, och jag tänker inte vara mindre hype det här året.
I senaste numret av Dagens Industris ungdomliga livstilsmagasin DiEGO (sug bara på de sista två stavelserna) tipsar man om Dana Vachons Mergers & Acquisitions två gånger. Först som en identitetsmarkör för "elitisten" och sen i en text om den allmänna populärkulturella förtjusningen i rika män som jobbar med hedgefonder. Vips så har vi en hype (eller heter det buzz?) som vi varken rår för eller är med att skapa eftersom vi bara importerar den från New York Observer et al.
Beskrivningen av årets sommarbok utlovar inte direkt någon omtumlande aha-upplevelse - "As an analyst for JP Morgan, Dana Vachon learned that money can buy you anything—except a life." - men det låter ändå precis som ungefär vad man mäktar med att läsa på ett varmt tåg till Lissabon. Minns att jag läste usla Djävulen bär Prada på min mormors balkong i Umeå för något år sedan. Vad man utsätter sig för.
Kvinnan från Akademibokhandeln som jag pratar med frågar om det verkligen är en skönlitterär bok jag frågar efter - är det inte en ekonomibok? - men sen säger hon att det går bra att hämta upp den om två veckor i butiken. Hallå, läser ni liksom inte New York Observer, eller ens DiEGO, på Akademibokhandeln eller?!
Men skit i det då. Får väl läsa Stieg Larsson som alla andra i sommar, som alla som hämtar sin hype från DI Weekend...

Lycka igen

2007-06-15T15:00:00.001+02:00

Från en tid då rappare okynnesdroppade jazzmusiker i sina låtar. Finns här.

Doper than opium

2007-06-14T17:31:00.000+02:00

Hehe, John Schlesingers The Believers börjar med att Martin Sheen joggar svettigt över ett vägkrön. Lite oroväckande musik. Är det där en bil som jagar honom? Nej, det är bara mjölkmannen! Puh. Sheen sneddar säkert in på sin villatomt. Åh, John!
Men det blir nästan Maratonmannen-obehag per omgående i alla fall. Sheens fru står i spilld mjölk och när hon tar tag i den elektriskt defekta kaffebryggaren dör hon efter en halvminuts skakande. Scene.
Sen är det naturligtvis (suck) en genomdjävulsk afrikan som på jedi-manér smugglat med sig häxkrafter genom flygplanskontrollen, och jag har egentligen svårt för religiösa thrillers, men 1980-talets New York är så fint! Så Fåfängans fyrverkeri. Opium.
Harry Schein skrev: "Idrott är opium för folket. Så travesterade Ivar Lo-Johansson Lenins syn på religionen. Och Khomeini säger att musiken är opium för folket. Jag finner denna propaganda för opium ansvarslös."
(Jag passar på att citera vad Schein skrev om sin förälskelse i Käbi Laretei: "Jag följde slaviskt hennes nycker, träffade henne närhelst det behagade henne att kalla på mig. Jag bytte till hennes tandkräm, var under en lång tid övertygade om att djupfryst spenat var bättre än färsk spenat.")
Ännu ett guilty pleasure: Kommande bioattraktionen Mr. Brooks med Kevin Costner. Så mycket att förundras över att jag blir mållös, ger upp och dras med. Costner spelar Mr. Brooks, en mordmissbrukare påhejad av låtsaskompisen William Hurt. Han ska väl vara lite ångerfull, Mr. Brooks, men det är på sin höjd halvhjärtat gestaltat. Costners rolltolkning måste gå till historien som en av de mer obegripliga.
Att förklara hur historien utvecklar sig är hopplöst. Det är en sån film som en del amerikanska kritiker suckar över och säger är "all over the place". Men i det här fallet innebär det bara att Mr. Brooks inte innehåller en död sekund. Många dumma, osannolika sekunder, men ingen död. Dane Cook är rolig också som seriemördaraspirant.

Lycka

2007-06-09T12:29:00.000+02:00

Någon har förbarmat sig över mig. Finns här.

Ice cream headache

2007-06-08T12:53:00.000+02:00

I. Lyssna på underhållande intervju med Larry Wilmore, Senior Black Correspondent på The Daily Show, här (scrolla ner till programmet den 6/6).

II. Redig rekapitulation av det franska valet här. Men inte ett ord om Turkiet. Inte heller i Jane Kramers aprilartikel om första rundan (förutom vid ett tillfälle där Bayrou säger att han inte vill ha ett större Europa). Nå, det kanske inte är lika intressant från en amerikansk horisont.
Sarkozy har åtminstone lovat att han inte ska ta upp frågan om det turkiska medlemskapet i EU-toppmötet i Bryssel om två veckor, samtidigt som han ledigt inskärper att Turkiet inte har någon plats i EU. Gosse.
I kategorin bildade-män-som-får-uttala-sig-i-P1 finns Sveriges generalkonsul i Turkiet Ingmar Karlsson. Jag köar för att låna hans nya Europa och turken där han argumenterar för ett turkiskt EU-medlemskap. Dilsa Demirbag-Sten gillade inte riktigt det där, förstås, och svarade med en lista på saker som är dåliga med Turkiet. Lennart Berntson är skeptisk och ser inte den historiska samhörigheten. Är jag bara en naiv entusiast? Ska jag se om Midnight Express?

Brottstycken: politisk filmkritik

2007-06-04T21:33:00.001+02:00

Jag safariserar bland svensk filmkritik på nätet, på jakt efter politiken, utanför de stora tidningarna.
Men Dagen verkar nästan helt sakna recensioner av film (blasfemi?). Den enda recension jag hittar, av dokumentären Nunnan (!), kostar 9.90 kr. Är det någon som känner till någon annan högertidning som har tydligt politiskt färgade filmrecensioner?
Jag söker mig vänsterut. Inte oväntat skriver både Internationalen och Flamman om V för Vendetta. "I det politiska budskapet finns tyvärr ett par blinda fläckar som gör det osympatiskt för en socialist" eftersom det är "aktivistiskt, individualistiskt och spontanistiskt", konstaterar den förra. Den senare ser "en film som sitt radikala yttre till trots smeker våra ledarskribenter medhårs."
Mer förvånad är jag över Internationalens valhänta recension av Jakten på lycka, vars politiska budskap till och med undertecknad gick till storms mot, och recensenten faller istället pladask för sentimentaliteten. Tack och lov har recensionen av Vänner för livet den mer förväntade rubriken "Reaktionäraste smörjan". Kritiken mot det anti-progressiva återkommer i Flammans recension av 300, som identifieras som "genuint reaktionär".
Lite intressant annars att Flamman i två recensioner kritiserar svensk filmkritik. Jesper Weithz refererar i sin text om Bobby till recensionerna i SvD och DN och konstaterar: "När svenska kritiker kan finna något politiskt intressant i Bobby ska vi nog inte göra oss lustiga över korkade amerikaner." Aron Etzler skriver att "svenska recensenter missar hela poängen" med Alla kungens män. Om de svenska filmrecensenterna bara hade tänkt efter lite skulle vi, enligt Etzler, "sluppit att få intressanta filmer bortsorterade av klåpare, och fått leva i ett land där uttråkade luftpastejer som Marie Antoinette höjs till skyarna."

Kocky

2007-06-01T13:05:00.000+02:00

I. Jag vet inte hur många gånger jag hört att kocken är den nya rockstjärnan. En smula väntat skriver Karolina Ramqvist om det idag, myten om kockens råmanliga ståndaktighet och dem som vill leva den. Anna Hellsten var ute i ett liknande ärende förra året.
Mycket riktigt. Men det var inte mycket alfahanne över Bill Buford, som skrivit köksskildringen Hett, på Kulturhusets författarscen igår. Karsten Thurfjell frågade vad kockar tyckte om att bli beskrivna som monster i boken och Bill konstaterade att "they love it" men att de flesta ändå är dyslektiska. Karsten påpekade att han gjort samma observation i Sverige.
Så, kockens machoposer kanske har sin förklaring i specifika läs- och skrivsvårigheter? Sad.

II. Den svenska titeln på Denis Dercourts La Tourneuse de pages avslöjar mer än nöden kräver. En studie i hämnd, liksom. Ja, vi fattar! Kunde den inte bara fått heta Bladvänderskan?
Idag är det biopremiär för Jia Zhang-Kes Still Life som fick Guldlejonet förra året. Filmen skildrar efterverkningarna av Kinas utbyggda vattenkraft. Tvångsförflyttningar och översvämmade städer. Den har fått titeln Stilla liv i Sverige och det är väl en snygg titel. Men Ännu liv, mot alla odds, känns som en minst lika korrekt översättning efter att ha sett filmen. Eva af Geijerstam har andra funderingar:

Svenskar och tyskar kallar det stilleben. Engelskspråkiga säger still life. Fransmän och italienare "död natur": nature morte, natura morta. Den stillsamma ironin i kinesiske Jia Zhang-Kes titel har gått förlorad i den svenska översättningen. Inte för att vara petig, men det är inte endast stilla liv utan även "stilleben" i betydelsen död natur hans kamera kontemplerar.

Störning

2007-05-29T14:49:00.000+02:00

Det jag förbannat mig mest över den senaste tiden, om än lite avmätt och sömngående, är diskussionen om den förmodade bloggdöden. Det är tonläget som är störigt förstås. Gamla medier/journalister som känt sig hotade av nya medier/journalister och nu tror sig ha avgått med segern i det stora slaget om framtiden. Nyliga exempel: Susanna Popova i SvD och en kort triumferande notis av Mårten Blomkvist i DN om att bloggen kan gå och lägga sig.
Martin Jönsson tar ned diskussionen på jorden.
Snarlikt: Promoe har gjort en låt som heter "Murder Murdoch" som handlar om att han inte gillar, just det, Rupert Murdoch och MySpace, och så vidare. Rappare som är vana vid gamla medier känner sig hotade av nya medier och de rappare som kommer på köpet, alltså. Behöver jag påminna er om att Promoe på 90-talet var med att göra låten "I hate CDs"?

Sågen

2007-05-27T12:33:00.001+02:00

Den senaste installationen av Pirates of the Caribbean har fått ett helt okej mottagande i Sverige, relativt sett. En tvåa här, en trea där. Jag har inte sett den. Faktum är att jag inte ens sett den andra filmen, vilket så vitt jag förstår gör mig till en utrotningshotad art.
En riktigt bra sågning ska kanske helst överraska och slå en med häpnad, och att BBC:s Mark Kermode ogillar Pirates of the Caribbean kommer inte direkt som någon överraskning. Men det är ändå imponerande att kunna uppbåda så mycket motvilja.
Lyssna på honom!

VHS

2007-05-26T12:37:00.001+02:00

Veckan har varit bedrövlig i vhs-hänseende. Jag har missat eller misslyckats med att spela in Nattbarn, Bröllopsfesten och Kändisliv. Till att börja med är Nattbarn ingen film är som är lätt att få tag i och jag får nog vänta några år tills ettan visar den som matiné igen. Dock hade jag bävat inför scenen där Gunnar Hellström, som spelar gangster, misshandlar Harriet Andersson, som spelar hans flickvän. Vid denna tid var de nämligen ett par också i verkligheten och i Jan Lumholdts intervjubok med Andersson framgår det att Hellström inte behandlade henne bättre utanför vita duken. Hellström regisserade även Nattbarn och för scenen där han slår henne krävde han sex-sju omtagningar. Sven Nykvist fotograferade för övrigt.
Fick en liten vhs-revansch igår dock när jag såg Julian Schnabels Before night falls med en lysande Javier Bardem som den kubanske författaren Reinaldo Arenas! Här odlar förresten Johnny Depp transvestitlooken ett par år innan Pirates of Caribbean. Och i Cannes är Schnabels nya film, Le scaphandre et le papillon, om den paralyserade Elle-redaktören Jean-Dominique Bauby, en av favoriterna till Guldpalmen. Schnabel som även gjort Basquiat tycks specialisera sig på highbrow biopics.

Ridå

2007-05-23T16:36:00.000+02:00

Jag saknar vreden efter beskedet om Triangelfilms konkurs.
Jämför med när valfri fabrik läggs ner till följd av bristande förutseende från ägar- och ledningshåll. Rabalder från alla berörda. De varslade rasar och det lilla samhället krisar. Men efter Triangelfilms ajöss är det idel förstående miner i filmsverige bland Triangelfilms intressenter. Är det för mycket begärt att utkräva lite ansvar?
Antar att det här med corporate social responsibility inte nått kultursfären ännu eftersom kulturentreprenören förväntas, nej, bör vara en glad amatör och inte någon girig typ med businesstänk som för allas säkerhet måste vidhäftas med dylika åtaganden. Om entrepren… förlåt, eldsjälens initiativ misslyckas kan väl något departement gå in och lösa det eller nåt.
I DN tackar Helena Lindblad Triangelfilm för lång och trogen tjänst och konstaterar att passion tyvärr sällan går ”hand i hand med ekonomiska framgångar”. Well, boo fucking hoo.
Jag kan bara förstå det som att Mattias Nohrborg med flera har sjabblat. Han medger till och med själv att ruljansen kunde skötts bättre. Och jag tänker i alla fall vara vredgad om det får negativa konsekvenser på filmutbudet.

Uppdaterat torsdag, 24 maj, 2007:
Eating in public är mer utförlig i sin post på ämnet.

Hergé bastar 100

2007-05-22T16:24:00.000+02:00

Blir uppringd av en man från Örebro som är diagnostiserad med "Aspergers på Frankrike" och frågar mig om vägen till Sjöhistoriska. Jag borde ju veta eftersom jag ”har glasögon och ser ut som en nörd och inte haft en vettig frisyr på fem år”. Point taken.
På lördag öppnar nämligen utställningen "Tintin till sjöss" och Tintin är mer eller mindre fransk i örebroarens ögon.
Det är mycket på gång nu med anledning av Hergés första sekel. Han skulle faktiskt fyllt 100 år just idag.
Personligen blir jag naturligtvis mest exalterad över den utannonserade Tintin-filmatiseringen. Jag försöker utan större framgång övertyga frankofilen om att den kommer att vara på engelska och ha Gérard Depardieu som "belgiskt" alibi i titelrollen.
Men nu ska vi inte ta någonting för givet i språkfrågan. Med tanke på att Peter Jackson och Steven Spielberg inte ska skjuta filmen på traditionellt vis utan istället använda fetaste digitaltekniken, är det emellertid troligast att det blir såväl franska som engelska i slutändan. Risken finns dock att projektet inte lyckas frigöra sig från en fix teknikidé och Guardian påpekade att regissörsgiganterna var mer intresserade av att diskutera 3D än karaktärerna.

Snabba iakttagelser en vårfredag

2007-05-18T15:54:00.000+02:00

Samma vecka som jag avslöjar för en journalist att jag inte sett Dirty Dancing handlar P1 Stil om hur rätt i tiden 80-talets alla dansfilmer ligger. Coincidence? I don't think so.
Och Guardians filmblogg har sedan jag började fästa större uppmärksamhet vid den häromdagen, publicerat minst två intressanta inlägg. Först nyheten om Moodyssons kommande film och sen om hur filmkritiker hanterar Lindsay Lohan.
Zodiac hade svensk premiär igår. I rubriken till DN:s recension kallas den "film för frälsta Zodiacspanare" like it's a bad thing. Men jag och Jan Aghed tycker samma sak om David Finchers hedervärt utsiktslösa whodunnit. (DN och Sydsvenskan har varsin (I II) Cannes-blogg förresten.)
Slutligen lite munter vårnostalgi: "T-shirt Weather" med The Lucksmiths.

Lektyr

2007-05-16T14:04:00.000+02:00

I. Pelle Snickars skrev läsvärt om vad jag identifierar som medieprosumers i gårdagens Svenska Dagbladet apropå Henry Jenkins fjolårsbok Convergence Culture.

II. Samtidigt utauktioneras passande nog nu relik tidningsmemorabilia.

III. Guardians filmblogg har jag av någon anledning bara snuddat förbi tidigare. Förhoppningsvis något att lita på i dessa Cannes-tider.

IV. Michael Hirschorn skriver om amerikansk reality-tv som vore han en amerikansk Linna Johansson. James Fallows skriver om kinesisk reality-tv, närmare bestämt en entreprenörvariant av The Apprentice, som vore han en amerikansk... Johan Staël von Holstein?

Skolbio

2007-05-15T13:32:00.000+02:00

När jag pluggade italienska på gymnasiet hade jag en ganska bedårande italiensk kvinna som lärare. Faktumet att ingen i klassen kunde någon italienska hindrade henne inte från att inleda varje lektion med att prata i tio minuter om vad vet jag, kanske skvaller från Italien. Men det var alltid med ett leende på läpparna och vi lärde oss snart att le på rätt ställen. Hon delade ut en stencil med illustrerade exempel på italienska gester och svordomar. Men roligast var det förstås när hon visade film. Cinema Paradiso, Il Postino och jag tror ytterligare någon film med Philippe Noiret. Alltid var det något att snyfta åt.
När hon gick i pension ersattes hon av en ung svenska som vi fick göra hembesök hos och laga egen pasta. Needless to say, pastan gick inte att äta och vi sörjde vår italienska återstoden av sista ring.
Och här var det meningen att jag skulle fortsätta skriva om Cinema Paradiso-regissören Giuseppe Tornatores Dold identitet som har biopremiär nästa fredag. Något om att allt gemyt är som kirurgiskt avlägsnat och att titeln låter på samma gång Hollywood och Michael Haneke, även om det inte säger mycket om filmen och kanske bara är ett tecken på bristande fantasi hos de svenska distributörerna.
Men nu har jag inte sett Dold identitet. Så jag nöjer mig med att konstatera att Philippe Noiret gjorde sig bra på bild. R.I.P.

De neurotiska och skamlösa

2007-05-10T16:47:00.000+02:00

I. Eftersom jag skrivit om både Simon Pegg och Toby Young på bloggen på sistone, kan jag lika gärna vältra mig i nyheten (från i höstas) att Toby Youngs How to Lose Friends & Alienate People ska bli film med Simon Pegg i huvudrollen. Kan bli kul, kanske. Betryggande: Regissören Robert B. Weide har regisserat och producerat Curb Your Enthusiasm. Oroande: Manusförfattaren Peter Straughan kastade nyligen upp tämligen usla Sixty six.
Har vi månne Djävulen bär Prada att tacka? Än fler redaktionella förvecklingar, ain't no love in the heart of Condé Nast, och så vidare. Jag tyckte ju att Djävulen bär Prada var ”en hyllning till den hjärtlösa karriärkvinnan uniformerad i dräkt och högklackat” och att det bara var för konvenansens skull som filmen fördömde ”hennes brist på stereotypt kvinnliga dygder som värme och empati”.
Toby Young är i sådana fall mer bekymrad över New Yorks själlöshet, över den ytliga statushetsen och över att kvinnor i karriären bara betraktar kärleken som en accessoar att imponera på andra kvinnor med. Jag har inte läst Sisela Lindbloms De skamlösa, som ju bland annat utspelar sig på en tidningsredaktion, men att döma av recensionerna ondgör hon sig över ett liknande tillstånd här hemma i Sverige.
Jag promenerade förbi Hachettes kontor på S:t Eriksplan idag i rusket, ett par stenkast från Bonnierskrapan. Antar att det är samma kontor vi kommer att få se i bakgrunden när förtexterna flimrar förbi i filmatiseringen. Kändes lite futtigt.

II. Efter att ha läst Victoria Benedictssons Fru Marianne tänkte jag först skriva en uppföljare till inlägget om Carl Fredrik Hill, men jag nöjer mig med att konstatera att Jette Lundbo Levy redan har skrivit om bilden av Benedictsson i Den dubbla blicken. Hon måste ha varit neurotisk eller sinnessjuk, menar litteraturhistoriker. ”Det kan ha varit så, jag ska inte försöka ställa diagnoser; men även neurotikern och den sinnessjuka ger sina skenbart mycket individuella utformade svar på en allmän och samhällelig problemställning,” skriver Lundbo Levy.

Skiktat mikrokosmos

2007-05-07T11:43:00.000+02:00

Det roligaste med Toby Youngs How to Lose Friends and Alienate People var inte hans romantiska misslyckanden eller utehäng med George Wayne, utan skildringen av det mikrokosmos som befolkas av Manhattans mediesocietet och styrs av ett väloljat pr-maskineri med statushets som drivmedel. Hur olik är inte den strikt hierarkiska världen Tobys London som åtminstone uppvisar medvetenhet och lite dåligt samvete över klasskillnader, istället för att triumfera med sin överordning.
Jag tänkte på det när jag såg dokumentären De utvalda igår på tvåan. Det kanske bara är jag, men svenskarna Louise och Erik Wachtmeister hade något storögt förvånat och bortkommet över sig. Deras kontor hade den rätta adressen på Manhattan, publiciteten och festinviterna kom från rätt håll. Men ändå fanns inte tillstymmelse till den där självklart uppblåsta självsäkerheten som Vanity Fairs Graydon Carter tillskrevs i Youngs bok. Snarare: Vad konstigt det är att vara här.
Det är sympatiskt förstås. Och lanseringen av deras jet set community aSmallWorld gick ju bra i alla fall. De medlemmar som inte platsar där blir förvisade till aBigWorld. Toby Young tycks av allt att döma vet hur det känns.

Ségolène Présidente!

2007-05-05T11:13:00.000+02:00

1) Hon är för ett turkiskt medlemskap i EU. 2) Hon är feminist. 3) Hon är inte Sarkozy.
Ja, jag erkänner att jag skulle vilja vara mer helhjärtat för Royal än jag är helhjärtat emot Sarkozy. Frankrike skulle behöva en annan politik, men för att få fram en annan politik skulle Frankrike behöva vara ett annat land, tycks det. Hur göra? I vilket fall som helst, trots inte helt idiotsäkra offentliga utgifter och allianser med anti-globalister som José Bové, hejar vi på Royal imorgon. Visst?! Ségo-go-golène!

In other news: P1:s Kulturnytts kritiker har tuffat till sig. Eller har de alltid varit tuffa? DN:s filmredaktör Helena Lindblad tog upp två nyliga exempel på sin blogg i veckan. Måns Hirschfeldts sågning av Gangster (”Kalkon, ditt namn skall hädanefter vara Gangster”) och Maria Edströms sågning av den samtida svenska deckaren, som hon kallade för ”det värsta bondfångeri som den litterära marknaden skapat i modern tid”, apropå Camilla Läckbergs nya.
I gårdagens upplaga av Kulturnytt blev Isobel Hadley-Kamptz av Negar Josephi ombedd att ”lägga av”. Tough nugget.

Annan reception: Denis Dercourts kyliga pianothriller fick ett övervägande varmt mottagande (I II III). Frankrikes högborgerliga klass som vi vant oss att se den, med stelopererade nackar och en manér som är kultiverad på gränsen till robot, är också bästa tänkbara labbråttor för En studie i hämnd. Ju mer ansträngd fasad desto mer anfådd åtrå. Jag skrev ju tidigare om hur bra Catherine Frot var på att andas genom näsan.

It's hard out here for a aktieanalytiker

2007-05-04T23:05:00.000+02:00

Du, bye!

2007-05-04T11:17:00.000+02:00

Apropå Dubai: Det finns fortfarande platser som vare sig är temaparker eller ens inhyser temaparker. I själva verket förutsätter den kapitalistiska utvecklingen en skapande förstörelse, att somliga platser får ge vika och duka under, make way. I USA har fenomenet dead malls uppmärksammats, det vill säga köplador som överges och lämnas åt sitt öde den dagen kunderna sviker. Kanske har en ny och glassigare köplada slagit upp sina dörrar vid trafikmotet norröver, väsentligt närmare avfarten till bostadsområdet där den bilburna familjen äter, sover, kollar på tv, älskar och har neuroser.
Övergivna platser ger naturligtvis upphov till ruinturism. Mest publicitet har så kallade urban explorers fått. Dom som med toppluva och pannlampa bryter upp hänglås och promenerar runt i avloppsrör och jag vet inte vad. Många elskåp blir det i alla fall. Jerker Virdborg skrev om det i Försvinnarna, om världar bortom vår värld, jättelika skyddsrum som aldrig blev av. Sedan blev det en Beck-film om ungdomsgäng som härjar i kloakerna och hugger huvudet av folk. Naturligtvis har underjorden också blivit en hemvist för apart konstnärsverksamhet.
Men om vi tänker bortom det urbana: Ekonomihistorikern Jan Jörnmark har skrivit en bok med titeln Övergivna platser. Stora hotellet i Falköping står kvar med sargad fasad som en påminnelse om svunna dagar, i Halland står en strandsatt kraftverksdamm och dammar. Bilderna talar sitt tydliga språk.
I efterdyningarna av den svenska ekonomins boom efter andra världskriget, den boom som bland annat gav svensken framtidshopp, bil och ett smörgåsbord av fritidsaktiviteter att välja mellan, låg övergivna folkparker och radhuslängor. Mellan 1948 och 1963 ökade antalet personvagnar i Sverige från 180 000 till 1,5 miljoner. Men efter 60-talet gick det utför för Blädinge folkpark som tack vare bilismen blivit centrum för regionens nöjesliv i Småland.
Det är inte minst skillnaderna i tempo som skördar offer och resulterar i industriella lämningar, enligt Jörnmark. En fabrik som var hypermodern 1975 kunde hålla ut i några decennier. Han berättar om ett lägenhetskomplex i Hallstahammar som var överspelat redan innan det var färdigbyggt.
Det går bra nu, men det går snabbt nu. Så memento mori, Dubai.
Bye, bye.

Tautologi?

2007-05-03T13:38:00.000+02:00

Universal Studios planerar en temapark i Dubai.

Lägesrapport, 13:33

2007-05-01T13:33:00.000+02:00

Valborg helt utan brasa och folköl för en gångs skull, istället moule marinière och Ophüls Brev från en okänd kvinna. Love it. Jag lånade till slut min svägerskas Shaun of the dead-vhs också, och blev något besviken. Den liknade den fryntliga engelska skräckfilmsparodi som jag förväntade mig innan jag såg Hot Fuzz och den levde inte riktigt upp till de förväntningar som tornat upp sig efter att ha sett Hot Fuzz. Positiv trend för regissören Edgar Wright alltså. Såväl Simon Pegg som Nick Frost var ju mindre roliga och mindre sympatiska i Shaun of the dead. Dylan Moran når heller inte upp till Paddy Considine i birollen, nej, inte alls. Annars skriver jag på en recension på Denis Dercourt utmärkta pianothriller En studie i hämnd och lyckas inte riktigt komma förbi stycket om Catherine Frots mästerliga andning genom näsan. Tanken på demonstration har föresvävat mig men aldrig slagit rot. Jag har så patetiskt ängsligt svårt för masskoreografi och partiprogram, men jag ska träna på det.

Spider-Man 3 (2007)

2007-04-30T15:38:00.000+02:00

Jag brukar myndigt intala mig själv att det är något med superhjältefilmer som jag vuxit ifrån och efter barnsben heller inte hittat tillbaka till, och det är inte för att jag är orolig över att bli den där välanpassade yrkesakademikern som klär ut sig till Chewbacca varannan lördag.
Med det sagt gillade jag ändå Spider-Man 2 och den första filmen var helt okej, liksom Batman Begins som Superman Returns. Men i och med Spider-Man 3 tycks den här nya eran av superhjältefilmer definitivt ha nått stagnationens brant. Avmattningstendenser har väl funnits tidigare, inte minst på grund av utbudschocken. Någon som minns Daredevil eller Elektra?
Men nu tryter verkligen idéerna. Jag har ingen aning om varför men skyller det på att Michael Chabon inte varit med att skänka psykologisk trovärdighet åt manuset den här gången. Istället gottar sig Sam Raimi i Peter Parkers nördighet och det är återanvändning och upprapning av gamla teman. Harry Osborn ska fortfarande hämnas sin far och jag börjar trots full fläkt och visuell glisten få svårt att överse med att de helt enkelt inte bara pratar ut om det istället för att prompt jaga varandra i dåligt upplysta gränder på svävande skateboards.
Sedan är det åter fler förödmjukade män som får superkrafter och en chans att ge igen på omgivningen, fastän det är Mary Jane som gjort sig mest förtjänt av genmodifiering.
Jag tycker inte att den är rolig heller, trots försöken med Peter Parkers walk on the wild side. Oh, Bruce Campbell lyckas förresten, förstås, vara på pricken i en kort scen som den generiske Fransmannen i amerikansk film.

Lördagsgodis

2007-04-28T14:47:00.000+02:00

Gjorde en snabb edit av Space Cowboys spretiga remix av Fergies Glamorous som ska spelas på Jonas 25-årsfest ikväll. Om du inte kan komma kan du åtminstone lyssna på den och föreställa dig hur Erik dansar i bar kaka och viftar jeansskjortan i luften.

Att dra lärdomar av forskning

2007-04-25T11:01:00.000+02:00

Myopisk konsumtion

The authors find that regret over indulgence and gluttony diminishes with time, but regret over missing out – doing the responsible thing and deferring gratification – only increases.

"Repenting Hyperopia: An analysis of self-control regrets"
Ran Kivetz and Anat Keinan, Journal of Consumer Research

Yrkesval # 1

Sword swallowers rip their innards most when swallowing curved blades, when taking in multiple blades at once, or when distracted by audience members. Yet they have an amazingly low rate of mortal injury: The medical literature lists not a single fatality.

"Sword swallowing and its side effects"
Brian Witcombe and Dan Meyer, British Medical Journal

Yrkesval # 2

Leaving prison can be hazardous to your health, while staying behind bars can actually increase your life expectancy. The mortality rate inside all state prisons is 19 percent lower than in the U.S. adult population as a whole.

"Release from prison – A high risk of death for former inmates"
Ingrid A. Binswanger et al., New England Journal of medicine

Hämtat härifrån.

Historisk utblick: privatfinansiärer

2007-04-23T17:15:00.000+02:00

Med anledning av fredagens premiär av Gangster tänkte jag att det kunde vara på sin plats att påpeka att "kapitalförstöring" knappast är någon ny företeelse inom svensk filmproduktion. Nu är det med hjälp av riskkapital och produktplacering, på 1920-talet var det pappersmiljonären Herman Rasch som rullade in kulor i historiska mastodontfilmer. As Leif Furhammar points out: "Med en häpnadsväckande entusiasm för sport, spel och chauvinism i lika delar gav han [Rasch] sig hän åt uppgiften att med filmen som medel väcka det försoffade Sveriges intresse för sitt ärorika förflutna i denna tid av militär och nationell nedrustning."
Medan Isis Cataegis Pictures och filmproducenten Daniel Collert har tittat mot Hollywoods skränigare element, var det den nationalistiska tyska filmbiografin om Fredrik den Store som inspirerade Herman Rasch att initiera satsningen Karl XII. Inspelningen förlades till Tyskland men efter att utgifterna börjat skena iväg och hela projektet var på väg att "förpreussas" flyttades produktionen hem till Sverige.
Räkningen slutade på 900 000 kr och även om filmen blev en succé på biograferna lyckades den inte bära sina egna kostnader, särskilt som utlandet var mindre intresserat av den fosterländska sagan än Rasch kalkylerat.
För Gangster återstår det att se vilken kittling Ack Värmeland du sköna spelad på nyckelharpa kan utöva på den utländske biobesökaren.

Où est Roy?

2007-04-19T17:43:00.000+02:00

I. Kommer inte Roy Anderssons Du levande att tävla i Cannes?
No Roy? Listan på filmer har publicerats.

II. Danny Boyles Sunshine är inte bara årets hittills bästa film utan gör också att den snuttifierade bilden av världsrymden post-Fuglesang och allt flaggviftande, försvinner puts väck. Det fattar inte vanligtvis så givmilda Jeanette Gentele i SvD. Måns Hirschfeldt på Kulturnytt fattar det. Premiär imorgon.

III. DN På stan anlitar frilansare som skriver långa artiklar om mat i Stockholm. Klokt, även om jag själv i regel tappar intresset efter dryga ingressen eftersom jag saknar dragning till kött. Isobel Hadley-Kamptz skrev till exempel om saluhallar för ett tag sedan och det var för många franska bloddruvor och panoreringar över köttdiskar för min smak. Men idag är det Anna Hellsten som skrivit texten och redan efter några sekunder måste jag slå upp körsnär och myskmadra och jag stortrivs. Jag gläds åt en köksmästare som erbjuder sig att lyncha krögare som serverar tigerräkor, även om det kanske gör att rubrikens "tallriksetik" kommer lite på skam. Men den här trenden med etisk kosthållning är åtminstone att föredra framför status quo där man vet att man handlar fel men blankt struntar i att göra något åt det.

Kvinnor och män

2007-04-18T15:29:00.000+02:00

P1 Morgon uppmärksammar International Female Film Festival som går av stapeln i Malmö 18-20 april och envisas med att fråga företrädarna huruvida filmer gjorda av kvinnor skiljer sig från filmer gjorda av män. En typisk fråga: "Om det inte finns ett kvinnligt sätt att göra film, varför finns det då en kvinnlig filmfestival?"
Kanske var det bara pedagogisk intervjuteknik. Men för fan. Det handlar väl inte lika mycket om att kvinnliga och manliga filmer skulle vara väsensskilda till sin natur som om att kvinnliga filmer de facto inte visas i samma utsträckning som manliga filmer. 85 % av filmerna på andra filmfestivaler är till exempel gjorda av män.
Gangster är definitivt gjord av en man. Han heter Steve Aries Aalam och har tidigare skrivit manus till 9 millimeter. Jag undrar om detta inte är det sista vi kommer att få se av riskkapitalistisk inblandning i svensk film. Bortsett från alla kommande installationer av Göta Kanal och Sällskapsresan alltså.
Det var roligt att producenten Daniel Collerts förra riskkapitalprojekt, floppen Exit från förra året, handlade om skumma riskkapitalister. Nu är ingenting roligt längre. Jag vet inte vilka kalkyler Collert arbetar med på sitt Isis Cataegis Pictures, men de verkar vara helt uppåt väggarna. Med Exit var det Mads Mikkelsen och sköna miljöer med kristallkronor, typ herrgårdar och Berns, som skulle generera biobesök och säkra avkastningen. Det misslyckades. Med Gangster har man därför garderat sig med både Mikael Persbrandt och Kjell Bergqvist och ännu fler sköna miljöer med kristallkronor, typ herrgårdar och Berns. Det kommer att misslyckas den här gången också.
Jag saknar nästan ord för att beskriva hur dålig Gangster är. Men Kjell Bergqvist har så lite vettigt att säga att han ägnar större delen av tiden i bild åt att rensa ut matresterna mellan tänderna med tungan. Kajsa Ernst gör ett kort gästspel som överklassigt dekadentlesbisk hemmafru, Frank Andersson spelar torped. Filip & Fredrik kommer att vika sig dubbel av skratt.

It is what it is

2007-04-17T14:13:00.000+02:00

Jag sitter ute och lyssnar på Madlibs Shades of Blue och läser Johan Asplunds essäsamling Munnens socialitet. (Asplund är en gammal poppis socialpsykolog och kultursociolog och skrev 1987 en bok med titeln Om hälsningsceremonier, mikromakt och asocial pratsamhet. Asocial pratsamhet!) Han irriterar sig över att konstvetare har en tendens att psykologisera, vilket bland annat drabbat Carl Fredrik Hills eftermäle.
Det är väl lätt hänt att man leker detektiv som konstvetare, eller uttolkare i största allmänhet, och söker efter dolda intentioner i något häftigt penseldrag, i förbifarten ställer en diagnos och förlitar sig på tvivelaktiga historiska källor bara för att det passar in i den föreställda sjukdomsbilden, att man bergsäkert konstaterar givna förlagor och inspirationskällor för att skänka vederhäftighet åt analysen och sken av spränglärdhet åt författaren.
Men vad säger egentligen floskler om konstnärens ”inre kamp” och ”konstitutionella sårbarhet” om en målning? Eller om konstnären själv? Ta också Erik Blombergs djuptolkning: ”I naturmotivets förklädnad ger de [djupa hjulspåren i målningarna] uttryck åt en förträngd – och kanske perverterad – sexualdrift med otillfredsställda infantaila och sadistiska tendenser.”
Ursäkta, men känner du honom eller?
Kolla på bilden ovan. Säg hur sjuk i huvudet han är.
(Jag var förresten på en Hill-utställning i Tensta Konsthall häromåret och drack gott myntate. Ville bara berätta det. Gillade den här bäst.)

Madlib - Montara

Det känns som leda, magont respektive skrattgrop

2007-04-14T15:09:00.000+02:00

I. Det gick inte att ta miste på de goda avsikterna med Det känns som fredag, den nya sena fredagsunderhållningen på svt, men det var desto svårare att hitta en röd tråd. Lite halabalo liksom. Men tyvärr ingen chosefri och intelligent underhållning utan mer forcerat krogmingel och så lite musik och lite gäster och ett par svt-sketcher. Johanna Koljonen var munter och David Bexelius bortkommen. Bingo Royale har åtminstone bingo.
Förhandssnackisen Non-fiction kan i alla fall inte anklagas för att romantisera livet på Södermalm utan var 15 smådeprimerande minuter om Martin Kellermans vardagsbestyr. Lite mummel och sporadiska iakttagelser från naturprogram. Inget händer, och om inget händer måste det åtminstone vara lite snyggt att se på. Det var det inte.

II. Jag var visserligen förberedd och varnad men Säg att du älskar mig träffade ändå hårt i mellangärdet. Mer förvånad är jag över tonträffen, den psykologiska trovärdigheten och en smygande effektiv samhällskritik.

III. Mark Kermode är inte bara gift med filmprofessor Linda Ruth Williams och placerad som nummer 10 på en lista över (engelskspråkiga) filmkritiker genom historien, han är ganska rolig när medverkar i BBC också. Podd här. (För tillfället är han i och för sig bortrest, men det går att stå ut med Andrew Collins så länge.)

Våldet är själva poängen, för det är ju så världen ser ut ju!

2007-04-11T14:12:00.000+02:00

Det är kanske egentligen mest tacksamt att i döma ut genrer i tysthet. Men en vacker dag ska jag göra rent hus med spekulativa skräckfilmer. Från en moralisk ståndpunkt. Trots alla fantasters försök att göra varenda avart oantastlig. Jag ska bara se fler dåliga skräckfilmer först, om jag orkar.
Unga män och filmforskare kan än så länge se fram emot Tarantino/Rodriguez-produktionen Grindhouse. David Denby:

…the movie won’t do much for anyone who doesn’t have an academic or fanboy absorption in junk. Tarantino and Rodriguez assume that we’ll relish the movie’s violence or shrug it off as play, as they do, but not everyone in the audience will want his enjoyment of it taken for granted that way—the mashed and maimed bodies leave depressing images in the mind and, at this moment in history, carry terrible associations. The two men love movies, love movie culture, love audiences, but how can you accept a love that expresses itself obsessively with an assault on the human body?

Konsten att se åt ett annat håll

2007-04-10T15:48:00.000+02:00

Devin the Dude har släppt en ny skiva, Waitin to Inhale. Hans släpiga röst har de senaste åren vunnit gehör hos lyssnare som ser honom som en rappens Ior eller Droopy. En charmig typ. HiphopDX menar att "rappers just don't get more likeable than The Dude". Pitchfork karaktäriserar honom som en ”funny everloser”. En tillbakalutad Richard Pryor för 2000-talet.
Waitin' to Inhale hyllas som en platta om relationer från ett ”male perspective” av Down-South och i "She want that money" rappar Devin om att ha sex med horor gratis, vilken manlig penis han har, hur löjlig horan är som tror att han älskar henne och gråter men ändå fortsätter att bresa på benen för att göra honom till viljes. I "Hope I Don't Get Sick A Dis" är det hora/madonna som vanligt när han och polarna är ute och frågar brudar om de vill knulla, för "if they're sleazy than it's easy, of course / but if they're lady like we gotta control our voice". I "Cutcha up" rappar Devin om hur han går igång på minderåriga tjejer. "Just because" är en travesti på en kärleksförklaring á la LL Cool J och handlar om hur han misshandlar sitt ex till döds. Och så vidare. Relationsproblem ur ett manligt perspektiv, som sagt.
Hur kan man då bortse från ovanstående exempel på Devins kvinnosyn om man gillar The Dude? Pitchforks recensent Tom Breihan har en idé: "I'd prefer to think that his songs are more about misogyny than reflections of it." Eller så kan man hänvisa till andra låtar där Devin är snällare mot kvinnor. Eller så kan man vifta ifrån sig alltsammans och säga att texterna bara är på skoj. Eller så kan man se det som att Devin själv i slutändan är den största losern i låtarna. Digfi ser The Dudes misogyna texter som "å andra sidan det enda problemet med en annars egen, underhållande och sympatisk skiva". Anmärkningar i marginalen, alltså.
Två bra låtar på Waitin' to Inhale: "What a job" och "She useta be".

4 x nittiotalshiphop IV

2007-04-10T15:21:00.000+02:00

"Queen B@$#H" med Lil' Kim. Från albumet Hard Core.

Igår i Sydsvenskan, del 1

2007-04-08T10:44:00.000+02:00

Jag tänkte mig Direktören för det hele som en iscensättning av den socialantropologiska idén om organisationen som teater. Daniel Sandström utvecklar ett liknande resonemang, förtjänstfullt förstås. Vi som främst känner The New Republic från filmen Shattered Glass, med en Hayden Christensen sans ljussabel i rollen som fritt fabulerande journalist, kan även läsa om tidningens rätlinjiga politiska face lift. Ambiguitet går inte hem nuförtiden. Vi bannar i förbifarten The New Republic för en ogivmild hemsida, gör vi.

Från påskägget

2007-04-07T10:35:00.000+02:00

Storsvindlaren Dimitrios (1944)
Jag satt och väntade på att Peter Lorre skulle bli ond. Det blev han aldrig. Lorre spelar en deckarförfattare som blir inblandad i sydösteuropeiska spionförvecklingar när han gör research till en ny bok. Jo, meta. Sydney Greenstreet spelar naturligtvis halvt om halvt renhårig britt. Njutbart. Kanske ändå en minor Jean Negulesco, som far eller son i The Squid and the Whale skulle sagt.

Hot Fuzz (2007)
Oväntat, med tanke på filmaffischen, och jag har inte sett Shaun of the Dead, rolig parodi på amerikansk snutaction. Men med betydligt fler trådar än så: 1) Humor som uppstår när en paragrafryttare från London förflyttas till det lilla samhället Sandford och konfronteras med den engelska landsbygdens laissez faire. 2) Blodiga seriemördarmord. 3) Male bonding. 4) Gerontokrati. 5) Provinsiell masspsykos. 6) Timothy Dalton som slipprig retailer. 7) Ej att förväxlas med Kopps. 8) Biopremiär fredag.

Kim Novak badade aldrig i Genesarets sjö (2005)
Jonas Karlsson behållningen i 50-talsvykort i FÄRG. Inte för att Maria Lundquists son misskötte sig. Kan annars inte riktigt bestämma mig för om jag ska bli berörd av sånt här eller bara ana Håkan Nesser i mossen. Men habilt ändå. Kul också att höra saliga Örebro-Kuriren nämnas vid namn (eller nästan, Måns Nathanaelsson (!) sa "Kurren") i en nutida svenska film. Hur ofta händer det?

Hämnaren från Alcatraz (1967)
Äntligen struken från protokollet över osedda Lee Marvin-klassiker. Men inte mycket att hurra för. Lee Marvin ser ut som åttio och ligger med brudar runt de trettio. Så mycket hade jag väntat mig. Men jag kan inte riktigt med de "moderna" bildlösningarna. Misstänker att den åldrats betänkligt och att jag dessut0m borde haft mitt Lee Marvin-maraton för flera år sedan för att verkligen maximera nyttan.

Figurskridskor, vampyrfilm och Wesley Morris

2007-04-05T10:45:00.000+02:00

I. Mitt förhållande till Will Ferrell har varit lite on-and-off och den nya konståkningskomedin Blades of glory verkar over the top fånig. Men jag är förstås förtjust över att Will Arnett är med och att sensmoralen är snäll: "machismo goes hand in dainty hand with homosexual panic, while real men are those who overcome their fear of looking like sissies." Och över replikskiften som:

Will Ferrell: We're gonna dance to one song, and one song only: "Lady Humps" by The Blackeyed Peas. "What you gonna do with all that junk, all that junk up in your trunk? I'ma get you, get you drunk, get you drunk off my lady humps, my humps, my humps, my lovely lady humps."
Jon Heder: I'm not skating to anything with references to "lady humps". I don't even know what that means.
Will Ferell: No one knows what it means! But it's provocative.

II. Jag har egentligen inte mycket att gå på men har ändå beslutat mig för att instigera en pepp inför Tomas Alfredssons Låt den rätte komma in som har premiär om ett knappt år. Jag gillade John Ajvide Lindqvists sommarprat, Emma gillade romanen och Charlotta Denward har avslöjat för mig att filmen blir sjukt snygg. Jag nöjer mig med så lite dessa dagar.

III. Har även upptäckt Ebert & Roepers jukeboxsajt. Ebert är ju sjukskriven och Roeper är inte alltid helt nykter, eller ens underhållande, i sina omdömen. Men när Wesley Morris från The Boston Globe hoppar in är det utmärkt. Då börjar det likna vad jag och Erik Helmerson önskar oss av Filmkrönikan. Leta er exempelvis fram till recensionen av Reign over me/Vänner för livet. (Öh, ungefär vad som står på Weird Science, med andra ord.)

Ondskans axelmakter

2007-04-04T11:25:00.000+02:00

Martin Degrell bjuder på en välkommen sammanställning av matnyttiga amerikanska podcasts. Typiskt nog är det ändå Fresh Air, det enda program jag kände till sedan tidigare, jag måste tipsa om nu.
Terry Gross intervjuar amerikanska ståuppkomiker som åker omkring med The Axis of Evil Comedy Tour. Så vitt jag kan förstå har ingen av turnémedlammarna nordkoreanskt ursprung, men det är intressant att höra hur en iransk-amerikansk komiker förhåller sig till den utrikespolitiska turbulens som såklart får inrikeskomiska konsekvenser. Eller ta Ahmed Ahmed, med egyptiska rötter, som råkar dela namn med en efterlyst terrorist, något som så att säga komplicerar flygresorna under turnén. Det ledde också till att han blev arresterad en vacker dag, utan anledning, utan förklaring. Och får man skratta åt det oavsiktligt komiska i att Ahmed Ahmeds cd finns i två versioner, en ocensurerad och en för "children and muslims"?
Dessutom: Hur högt till tak är det i dekadentliberala Dubai? (Bildligt talat, uppenbarligen.)

Stilistik/Teori

2007-04-03T17:04:00.000+02:00

Det är dels bristen på stilistik och dels övergödslingen av teori som är problemen med svensk filmkritik enligt Erik Helmerson, det vill säga dels att recensenter uttrycker sig ”klyschigt och slött” och dels att en filmrecension i DN ”känns som en teoritenta”. Ibland, som när Helmerson hämtar ”Fullträff av von Trier” som exempel på en trött formulering ur en kanske då förment teoritung recension av filmvetarprofessorn Maaret Koskinen i DN, är det visst både och samtidigt. Men jag vet inte om Helmersons omdöme om Darling - ”Den är mycket bra” - är mycket bättre. Poäng: Det är lätt att rycka citat.
Självfallet bjuder den svenska filmkritiken alltför ofta på slapp stilistik, och det är förstås aptråkigt, även om jag inte riktigt delar Helmerssons svartsyn. Stilistiska undantag finns. Men var finns egentligen de krångliga teoriavsnitten i svensk filmkritik?
Av huvudfienden DN:s recensenter är det väl främst Koskinen som slänger sig med en gnutta filmteori emellanåt, samtidigt som jag har svårt att klaga på hennes stilistisk. Kerstin Gezelius varken formulerar sig slött eller mörkar eventuella tankesprång med tio spaltcentimeter teori. Fredrik Strage är inte direkt teoritung. På SvD kan jag inte heller komma på någon teoretiker, undantaget Carl-Johan Malmberg.
Nils-Petter Sundgren anklagade filmrecensenter för att vifta med höga betyg i bioannonser häromdagen, och Helmerson frågar sig vilka filmrecensenter Sundgren menar.
Vilka filmrecensenter menar Helmerson själv?
PS. Det var nyss ordväxlingar om svensk filmkritik i P1 Obs också. DS.

Machotallrik

2007-04-02T17:31:00.000+02:00

I sin iver att parera Natalia Kazmierskas försök att ta ära och heder av Christer Berglund, genom att kalla hans arbeten för machojournalistik, insisterar Björn af Kleen i Rodeo på att New Journalism, den tradition inom vilken Berglund verkar, inte är macho och att arbetsmetoden, ”flugan på väggen”, inte är rakt igenom manlig.
Gay Talese, affischpojke för New Journalism, är en sån ”fluga på väggen”, enligt af Kleen, och har skrivit en nyligen på svenska utkommen inifrånskildring av den amerikanska synden, sexindustrin, Playboy, et cetera, kallad Din nästas hustru. Detta jämför af Kleen med Ester Blenda Nordström som arbetade som piga i början av 1900-talet för att kunna skriva reportage om sina erfarenheter. Det vill säga, undersökande journalistik är också en kvinnlig genre.
Men en fet skillnad måste väl ändå vara att Gay Talese själv aldrig wallraffade som semiprostituerad massös utan nöjde sig med att besöka en? Inifrånperspektivet blir liksom lätt immigt.
Och nog väcker förresten ”flugan på väggen”, betraktaren, flanören, och så vidare, associationer till den manliga blicken. Men frågan är om det överhuvudtaget är ett korrekt sätt att beskriva i alla fall Berglunds arbetssätt. Det är snarare Berglunds aktiva deltagande och engagemang som gör reportagen läsvärda.
Reportagesamling I dödens väntrum är annars främst macho, eller i alla fall manlig, i sina ämnesval; manliga våldsverkare, män med problem, en porrkung. Men inte bara, som af Kleen klokt uppmärksammar. Rispan som blev en ros och titelreportaget handlar om svenska judars arv efter Förintelsen respektive en döende cancersjuk kvinna, och sparas till slutet av boken.
Kanske är de allra bäst.
Patrik Svensson har för övrigt också diskuterat Talese och Berglund på en och samma gång.

Förort

2007-03-28T12:32:00.000+02:00

P1 Morgon hade ett inslag om ombyggnation av miljonprogram i Rinkeby och olika sätt att få ner energiförbrukningen. Reportaget accentuerades av ett suggestivt ljudspår med en gnisslande tunnelbana och Latin Kings graffitibanger "Måla mer".

Mannen från Mallorca (1984)

2007-03-26T16:20:00.000+02:00

Nej, ingen påkostad utgåva som Mannen på taket, en film den kanske hamnat lite orättvist i skymundan av. Bo Widerbergs ”andra polisfilm” prånglas istället ut för 99 kr i SF:s lågbudgetsatsning med svenska klassiker. Klassiker som 1939 och Repmånad. Det är inte utan att man blir lite förstämd. Det är ju precis samma filmer som man i princip får gratis med kvällstidningens tv-bilaga.
Mannen från Mallorca saknar helikopterkrasch på Odenplan men bjuder på rån mot postkontor på Dalagatan och har verkligt politiskt sprängstoff i bakgrunden, via Leif GW Perssons roman Grisfesten om Geijeraffären.
Det var Dagens Nyheter som först avslöjade affären, men sedan dementerade man alltihop och bad om ursäkt. Olof Palme pratade på Publicistklubben om ”kloakråttan med de gula betarna och den nakna svansen”. Det var reportern Peter Bratt han syftade på.
Mannen från Mallorca är naturligtvis, utan vidare, en av de bästa svenska polisfilmerna, och inte bara för att Widerberg är överlägsen Harald Hamrell som regissör. Stockholm är liksom fulvackrare i Fujicolor, samtidigt som allt såg lite smutsigare ut 1984. Men inget bonusmaterial och påver förpackning. Nä, jag tror jag avvaktar och köper den för halva priset.

True Believer (1989)

2007-03-23T11:44:00.000+01:00

Nyfeminism och nypopvänster

2007-03-22T12:18:00.000+01:00

Jag undrar om inte feminismens backlash i Sverige har nått vägs ände. Klart folk tröttnar till slut. För det har varit vårdbidrag och livspussel för hela slanten, och det kan knappast vara en slump att den feministiska tidskriften Bang fått konkurrens om varumärket av ett rengöringsmedel. Vi fattar!
Därför är jag osäker på om GB har koll på de populistiska vindarna när de döper en rosa glass med glitter i pinnen, till Girlie. Man ska nog inte vänta sig lika många mediala ryggdunkar som med Nogger Black. För om Centrum mot rasisms kampanj mot Nogger Black möttes av folkets hån, kan jag tänka mig att JämO skulle få gehör för ett uttalande mot Girlie. Borta är den urskillningslösa vrede som utmålade feminismen till samhällets fiende nummer ett för bara något år sedan, nja, eller?
Men kanske kan en viss uppmjukning ha att göra med en allmän post election depression och en pågående mobilisering vänsterut. Sånt här går tycks ju gå lite i cykler.
Jag förväntar mig såväl nyfeminism som nypopvänster i Kulturfredag framöver, och jag välkomnar det.

Som vanligt

2007-03-19T21:19:00.000+01:00

Jag har varit instängd i min lägenhet på sistone, suttit i soffan och pluggat och lyssnat på radio. Har inget märkvärdigt att tillföra debatten om ”det nya P1”. Förutom att jag inte begriper mig på Jonas Leksells tilltal i Jonas val. Det är ett relationsprogram, producerat av Peter Settmans produktionsbolag Baluba, som tar upp pro-tvåsamhetsämnen som ”Skiljas eller kämpa?”. Men jag antar att Jonas bara ska låta snäll och ofarlig. Typ seså-jag-ska-inte-göra-dig-illa och känslor-är-inget-att-skämmas-för.
Det här med snällhet diskuterades också i Kulturfredag. Eller nysnällhet, för att vara exakt. Kulturfredag, som jag som brukligt avnjuter med en Leffe Blonde, tycks nästan alltid handla om något som börjar med "ny-". Nymoralism, nysnällhet, nysnö, och så vidare. Inte så konstigt med tanke på att det är ett aktualitetsprogram och att inget idag är mer aktuellt än det som är aktuellt på nytt. Ett ständigt återkommande scenario där det förflutna återvänder, den här gången som samtid. Trendspaning är inget mer än observationer som varierar efter säsong.
För frågan är om det verkligen hänt något med moralismen, snällheten och snön, eller om det bara är samma gamla saker med
"ny-" framför. Är gamla ämnen verkligen nya bara för att de inte har diskuterats på ett tag? Är det nysnö som faller i november eller är det bara samma snö som sist?
Våra förment lokala, efemära kulturella villkor har en tendens att upprepa sig. Kanske är en smärre kollektiv minnesförlust nödvändig för att det inte ska kännas som att vi står och stampar.
Det är nyP1.

Dansk humor

2007-03-16T11:50:00.000+01:00

Jag håller ju med Maaret Koskinen i DN i sak. Jag tycker bara inte att Lars von Triers kontorskomedi Direktören för det hele är så hutlöst rolig. SvD och SDS är också med på noterna. Aftonbladet kallar filmen privatteaterfars i recensionen men piratteaterfars i rubriken. Piratteater, någon? Jo, filmen handlar ju i någon mån om IT-pirater samtidigt som den är en iscensättning av den socialantropologiska idén om organisationen som teater. Inte så dumt, AB! Inte så dumt.
Apropå filmrecensioner: Expressen slår till med två recensioner av Hugh Grants Music and lyrics. En på nöjet och en på kulturen. The great divide.

Lite tv

2007-03-15T16:37:00.000+01:00

I. Vad är Kanal 9? Ett hopkok av TV4 Guld och TV4 Komedi och TV4 Plus. Programtablån bjuder på Falcon Crest och Kära Susan och lite sport. Lagom till läggdags visar man amerikanska serier av varierande kvalitet, precis som sina konkurrenter. Trean har Sex and the City, femman har Seinfeld, sexan Scrubs och nian kontrar med Spin City, som jag visserligen har läst att Hoa-Hoa Dahlgren gillar.
Finns det verkligen plats för fler mischmaschkanaler? Det borde i sådana fall gå att fynda betydligt roligare serier än så här. Men, tja, antar att sporten ändå gör jobbet.
Häromkvällen såg jag i alla fall en dokumentär om andra världskriget. Visst, á la TV4 Fakta, tänker ni. Men En värld i krig hade några fantastiska bilder. Bland annat en på en snövit skog i Finland och en annan på en åsna som lastas av ett fartyg i Norge. Till tonerna av Laurence Oliviers röst. Allt blandades med grafik från 1974 och intervjuer med före detta brittiska förtroendevalda som berättade om hetlevrade tal i underhuset i vilka vredgade män citerade Cromwell i högan sky. Producerat med stöd av The Imperial War Museum. Lite kul kan man ändå ha med en ansträngd budget.

II. Våldtäkter förekommer med jämna mellanrum i amerikanska tv-serier. Konventionen erkänner två varianter. Antingen är våldtäktsmannen en maskerad galning eller så har den ”våldtagna” tjejen hittat på alltihop. Hon kanske är ute efter uppmärksamhet. Hon har psykiska problem. Hon är under inflytande av någon rockstjärna.
Har just sett ett avsnitt av femmans Law & Order. En städare hör misstänkta ljud från en skoltoalett. Två killar springar därifrån. Städaren frågar tjejen som sitter kvar på golvet och gråter om hon blivit våldtagen. Hon svarar ja.
Nu står historien vid ett vägval: Antingen har tjejen blivit våldtagen av två skötsamma skolkamrater eller så har hon bara hittat på alltihop. Amerikansk tv-logik godkänner bara det senare alternativet. Killarna säger mycket riktigt att tjejen var med på det, vilket kanske låter knepigt med tanke på att läkarkontrollen visar på skador i underlivet. Men Law & Order lyckas få ihop det. För tjejen ville bara ha uppmärksamhet. Hon hade inte tagit sin psykofarmaka på ett tag. Hon hade läst en bok av en rockstjärna.
Våldtäktsmålet i det första avsnittet av treans Shark, med obehaglige James Woods i huvudrollen, var annorlunda men snarlikt. Här var den ljugande tjejen själv en rockstjärna, hon var under psykisk press och ville bara ha uppmärksamhet i media.
Under resans gång hinner man naturligtvis alltid understryka att själva idén med att tonårstjejer skulle vilja ha sex är hemsk och förfärande. Omoraliska populärkulturella påfund. Och på den vägen är det. År 2007.
Lustgården är höjden av sexuell emancipation i jämförelse.

III. SVT visade Barry Levinsons femtiotalsskildring Fiket för ett tag sedan och igår visade SVT Barry Levinsons femtiotalsskildring Liberty Heights. Det är en judisk medelklassversion av I skuggan av Bronx som utspelar sig i Baltimore, allt annat lika. Till och med Chazz Palminteri och Joe Mantegna är lika som bär.
Barry Levinson har förresten med fyra filmer i 1001 filmer du måste se innan du dör. Ettore Scola har inte med en enda. Go figure.

Norsk film

2007-03-12T10:45:00.000+01:00

Såg ett par norska filmer med anledning av den norska filmfesten på Sture. Det hör inte till vanligheterna. Kan räkna tidigare sammandrabbningar med norsk film på mina tio fingrar. Nio liv om hur motståndsmannen Jan Baalsrud flyr till Sverige under andra världskriget och ett femtiotalsdrama med drag av film noir som jag inte minns namnet på, får hedersomnämnanden.
Repris flörtar med franska nya vågen och jag vet inte om det är en slump att en av huvudkaraktärerna heter Reisnes i efternamn. Den är formmässigt ambitiös och titeln syftar nog på åter- och omberättandet i bild och genom berättarröst. Regissören Joachim Trier säger sig gilla Truffaut, jo.
Repris handlar om författardrömmar, manlig vänskap och förkrossande kärlek. Den gör samtidigt upp med manliga egon och manlig självtillräcklighet bland Oslos punkiga överklasslynglar, även om skildringen bitvis blir lite vördnadsfull.
Väl godkänt.
Såg en kopia med engelsk text och språket måste i översättningen som bekant anpassas till en ny kulturell kontext. ”Elling” hade följaktligen översatts till ”Rain Man” och ”socialistisk” till ”liberal”. Så kan det gå.

4 x nittiotalshiphop III

2007-03-12T09:00:00.000+01:00

"Mix Tapes" med The Nonce. Från albumet World Ultimate.