Film och häng

Såg Capote, om Truman Capote, igår. Alltid intressant med en författares ego i centrum, och jag tittar extra gärna när det gäller en mondänt intellektuell Capote runt 60-talets början. Philip Seymour Hoffman var en fröjd att se. Han spelade rollen välansat och kokett med halsduk från Bergdorfs, såg väldigt smal och len ut och gör på det stora hela nog (fjol)årets mesta porträtt. Capotes karaktäristiskt pipiga röst klarade Hoffman galant, fastän det lät ungefär som en dålig Parlamentet-imitation om man blundade. Har inte läst Med kallt blod, den ”dokumentära roman” som filmen skildrar tillkomsten av, men sett filmen med Robert Blake från 1967. Det kanske förtog lite av spänningen. Hur som helst ett nyanserat drama om den vanskliga balansgången mellan fördjupande reportage och kannibaliserande sensationsjournalistik. Och dessutom berättat med hjälp av, som man sa förr, valörrika bilder. Var Capote en hjärtlös cyniker, en målinriktad karriärist eller en kännande medmänniska? Kanske lite av varje.
Och märkligt nog verkar det nu komma ytterligare en film som handlar om exakt samma Capote och exakt samma period av hans liv, regisserad av mannen som gjorde den här, och med namn som Toby Jones, Sandra Bullock, Daniel Craig, Gwyneth Paltrow, Sigourney Weaver, Jeff Daniels och Isabella Rossellini i rollistan. Taskig tajming.

Köpte ett fint foto av ett indiskt skepp på Myrorna för en tia. Fick sedan fint besök av Jonas och Jonas. Åt dyrt köpebröd från Dalpojken och drack kaffe i de små kopparna. Dansade promiskuöst, pratade högstadieminnen.
Såg kommande svenska filmen Keillers park i morse. Det är berättelsen om den stele kostymnissen Peter som träffar den mer frisinnade och out going Nassim. Filmen, inspirerad av verkliga händelser (som det går att läsa om i Johan Hiltons No tears for queers), handlar om ”modet att trotsa de oskrivna lagarna”, som det formuleras i pressmaterialet, och synar dessutom kärlekens skuggsida. Det började för all del bra, billigt men okej foto, men kändes snart ganska darrhänt och tonträffen ljöd bara sporadiskt (Stockholm Boogies ”Purjo bastar 25, han kickar fet fest på Apberget” från förra året konkurrerar nu med Keillers parks ”Städning! Bajspackarn har sprutlackerat handfatet”). Sedan hade långfilmsdebuterande regissören Susanna Edwards valt att alternera mellan färg och svartvitt vilket störde mer än det tillförde. Lyckades ändå bli gripande till slut, kanske oundvikligt med tanke på den tragiska utgången.