För att inte tala om alla dessa män

Under vinjetten "Stockholm förr" skriver Björn Sylvén i Innerstadspress tidningar varje vecka om gamla byggnader och annan kuriosa som hamnat på kollisionskurs med Den Oförvitliga Utvecklingen. Stockholm tampas ständigt med sig själv, försöker bli kvitt skönhetsfläckar och gammalt skinn, än sen om arkitektoniska guldklimpar eller hjärtslitande stiliga jugendfasader försvinner ut med slöddret. Det måste bli gjort.
Sylvén åskådliggör lite dystert resultatet av detta tänk. Rubriker som "Nu går Rotundan i himlen in" och "Våffelbaren hade bästa glassen" etablerar stämningen och under bilden av ett rivningsklart Hotell Regina 1962 noterar han att "här har såväl kungligheter som revolutionärer logerat under samma tak". Sylvén är förhållandevis osentimental, tycks bara plågsamt medveten om tidens tand och konstaterar kort att "tyvärr återstår ingenting" även om han ibland också drar till med att "[de] trivsamma bostadshusen ... slukades av grävskoporna".
Betydligt fryntligare är Martin Stugart (bilden) som svarar på insändarfrågor om till exempel Tyska kyrkan och nedrivna barndomskvarter i Dagens Nyheter. Hans godmodiga och gentila sätt uppskattas av en trogen läsekrets. På sin fritid gillar Stugart att sjunga Bellman till gitarr och han är också ordensskald i sällskapet Par Bricole. Bokförlaget DN beskriver Stugart som en sann 1700-talsmänniska. Stugart intervjuar dessutom ärevördiga jubilarer på DN:s familjesidor. Senast idag fick en gammal redaktör för Grönköpings Veckoblad som fyllde 75 motta hans gratulationer. Bland äldre är det ju allmänt vedertaget att Grönköpings Veckoblad bjuder på högkvalitativ satir över aktuella händelser ("Norrmän tråkiga så in i Norden" är en typisk rubrik). Stugart skriver att redaktören snart "blev älskad av alla som uppskattar akademiska skämt". Däribland Stugart själv, som kallar tidningen "superb", får man förmoda.
Lelle Printers humor är gammaldrags och av samma skola som den i Grönköpings Veckoblad, den typ av humor som jag inbillade mig att alla pappor gillade när jag var liten, och jag misstänker att Stugart även finner Lelles skämt "akademiska". Lelle var med i Sveriges Radios satirgrupp På håret, ett program som symptomatiskt nog försvann lagom till det nya årtusendet. Men häromsistens råkade jag höra honom i Radio Lidingö och det var som om tiden stått stilla. Han fortsätter nämligen med sina putslustiga telegram, fulla av kvickheter, språkliga krumbukter och en lagom dos fräckhet. I Radio Lidingö och på hemsidan erbjuder han i en reklamspot också sina tjänster, allt från kåserande föredrag till skojigheter på högtidsmiddager. Dessutom:

Konferensmiddagar:
Lelle Printer-telegram. Specialskrivna snapsvisor. Talet till kvinnan. (Mycket populärt i mansdominerade sammanhang, dvs de flesta sammanhang!)

Det är naturligtvis föga förvånande att hitta denna konservatism just bland äldre män, men det finns något storvulet i denna aversion mot förändring, något i detta patetiska famlande efter den tid som flytt, som gör en lite förstämd. Ett vemod som är svåremotståndligt just eftersom det är så harmlöst och knappast skulle mäkta med att få till stånd något verkligt bakåsträvande i samhället. Det kanske de inte vill heller. Men även om det är ett nytt årtusende nu verkar det fortfarande finnas plats för sanna 1900-talsmänniskor. Grönköpings Veckoblad säljs fortfarande och Lelle Printer underhöll bland annat vid Småföretagsdagarna i Örebro tidigare i år. Och bakom alla Lelles lustigheter finns förstås också en man som minns tillbaka och det är meningen att hans Pojkarnas nostalgibok: Det skimrande 50-talet ska landa på bokdiskarna i år. Han riktar sig av allt att döma till en mycket stor och intresserad målgrupp.
Samtidigt som en del män nöjer sig med nostalgi, sina brödraskap eller traditionsenlig satir går andra mer på offensiven. Ludvig Rasmusson, också skojfrisk i P1, har skrivit Åldersupproret där han beklagar västvärldens, och särkskilt Sveriges, massiva ungdomskult. Allt det nya kommer så fort och det gamla försvinner så snabbt.
Det. Måste. Finnas. Något. Att. Klamra. Sig. Fast. Vid.
Istället för att söka sig till exklusiva, tillbakablickande salonger eller gråta sig till sömns över svunna speceributiker, söker Rasmusson odla utanförskapet offentligt och skapa opinion. Än sen om bara något yngre Nils Schwartz inte känner igen lägesbeskrivningen och kallar Rasmusson för en "odrägligt förnumstig besserwisser". Något måste göras. Det är som om Rasmusson läste vad han den röde i SVT:s Toppkandidaterna skrev i sin dagbok, förvisso riktat till desillusionerade ungdomar, innan han skrev det: "Sörj inte, organisera er."
Man kan beställa Åldersupproret på Kristdemokraten. Än är inte loppet kört.