Die Angst des Tormanns beim Elfmeter (1972)

Var på Sture igår för att värma upp inför VM i Tyskland i sommar genom att se Wim Wenders Straffsparken. Filmen handlar om en ångestriden men apatisk fotbollsmålvakt som efter att ha släppt in ett billigt mål (han försökte inte ens rädda bollen) flyr fältet och planlöst börjar flacka omkring på gator och torg. Målvakten ser amerikansk film på bio, spelar amerikansk musik på jukeboxen och bär på fickan till och med några amerikanska dollars. Han mördar en kvinna han just träffat och sätter sig sedan på bussen och kliver inte av förrän på ändhållplatsen.
Trots att filmen saknar intrig, även om den ett tag liknar en kriminalhistoria, är den långa stunder märkligt uppslukande. Fotot (den är i färg) gör sitt men det är också de små vardagliga sakerna i de avlägsna byarna som håller intresset vid liv. Folk som pratar tafatt utan att egentligen lyssna på varandra eller försöka få något ut av samtalet. Återigen en biograf, en jukebox och så någon flasköl. Hela tiden verkar det som om allt händer någon annanstans. Exempelvis får vi enbart följa polisens mordutredning genom tidningsrubrikerna. Men så är det också en film som uppmanar åskådaren att fästa blicken på målvakten istället för på bollen. Woody Allens Match Point är alltså knappast den första filmen vars kontenta mynnar ur en spetsfundig sportmetafor. Men jag gillar det.
Kathe Geist beskriver det träffande i sin bok om Wenders filmer, The Cinema of Wim Wenders – From Paris, France to Paris, Texas, som en dekonstruerad thriller.

Wenders visar hur den amerikanska kulturen också trängt in i den lilla gränsbyns liv: en Coca Cola-lastbil kör förbi Bloch på hans väg till värdshuset, värdshusvärdinnana assistent syns plocka upp ett paket Wrigley's tuggummi...

Men eftersom Wenders inte är någon amerikansk regissör kan han heller inte göra en amerikansk film. Därför är filmen, som han själv beskriver det, schizofren och den ställer sig, lite stolt men samtidigt barnsligt, på tvären. Till skillnad från de Huston- och Hawks-filmer som skymtar förbi i Straffsparken, blir det heller aldrig någon konventionell upplösning. Bara en thriller renons på spänning.