Nu ska blodet flyta

Okej, jag har ännu inte riktigt förlikat mig med slutet på There will be blood. Ändå är den alltså överst nedan. Någon beskrev det som en Shakespeare-pjäs som saknar fjärde akten och en bit av den femte. Det finns alltså ett rejält, oväntat tidshopp mot slutet - men är det ett tankesprång? Det är i alla fall till en början (och alltså ännu, eftersom jag känner att jag vill se om filmen och slutet) helt klart provocerande för den hjärna som vaggats in i den linjära berättelsen, att plötsligt sakna flera centimeter. Vad har hänt? Utan att avslöja för mycket så är den avslutande sekvensen ett brott mot filmens (förvisso högdramatiska och -intensiva) lunk. Inte på samma sätt som paddorna i Magnolia, de införlivas trots allt i den tvärsgående rörelsen framåt. Här är det något likaledes kladdigt men ändå otillfredsställande abrupt och loud över alltihop. Ja, jag har läst om slutet som den slutgiltiga uppgörelsen mellan religionen och kapitalismen, och visst, men varför där och då?
Vi ser om den när den har premiär, okej? Tills dess ska jag glädja mig åt ögonblicken, det är alltid ögonblicken man kommer ihåg till slut ändå, ögonblicken som är värda mest.