Osorterat

Bobby Fischer dog tidigare i veckan. På språng sänker huvudet och tittar på lite schackfilm. Nä, inte Sjunde inseglet men väl Pudovkins fina Chess fever (vet inte vad den heter på svenska).
Apropå Sjunde inseglet: Jan Aghed skriver om Erik Lax bok om Woody Allen. Han skriver bland annat att Allen sörjer ett svunnet filmklimat, och konstaterar att tiden när "folk strömmade till små konstfilm- eller avantgardebiografer och dagen efter ivrigt ventilerade det de sett är blott ett vackert minne. Yngre generationer saknar filmbildning, känner inte till filmhistoriens stora verk. Deras uppfattning om vad som är bra skiljer sig markant från föregående årgångars."
Sedan listar Aghed vilka filmer Allen lyfter fram som världshistoriens främsta. De flesta är från 1950-talet och alla är patinerade filmklassiker: Sjunde inseglet (Bergman), Rashomon (Kurosawa), Cykeltjuven (De Sica), Den stora illusionen (Renoir), Spelets regler (Renoir), Smultronstället (Bergman), 8½ (Fellini), Amarcord (Fellini), Blodets tron (Kurosawa), Viskningar och rop (Bergman), La strada (Fellini), De 400 slagen (Truffaut), Till sista andetaget (Godard), De sju samurajerna (Kurosawa) och Ungdomsfängelset (De Sica).
Det hade varit en provocerande förutsägbar lista (kanske också daterad - har det verkligen varit sådan torka sedan 1973?) om den inte var så sorglig. Det är ju uppenbart att Allen mer än något annat saknar tiden när han själv var ung. Så att allt var bättre förr kanske beror på att Allen då såg allt genom mindre gråa ögon. (Undertecknad är naturligtvis fortfarande purung, vid god vigör, panglossiansk och tycker att den bästa tid är nu.)
Någorlunda besläktad text apropå åldrande, även om Lars Gustafsson skriver om gamlingars (begränsade) tidshorisont framåt, och inte lika mycket om hur de vill bakåt.
PS. Apropå ingenting särskilt: Är det någon som orkat se mer än 10 minuter av Greg Arakis Smiley face och har lust att berätta vad det hela går ut på? DS.