Början bra

Jag har insett att det inte bara är en övergående fas utan att jag är en sån som gillar början bäst. Till skillnad från exempelvis min mor som alltid är mest intresserad av de sista tio minuterna. Men jag gillar alltså början bäst - i regel fyrtio minuter, ibland så mycket som en dryg timme. Antagligen för att det i början, hur banalt det än kan låta, alltid finns något slags hopp, en liten möjlighet att det kan bli vad som helst och bära av åt alla möjliga håll. För sedan måste ju, förr eller senare, det påbjuder konvenansen, säcken obönhörligen knytas ihop så att alla kan gå hem och be done with it. Då tenderar det genast att bli desto mer förutsägbart.
Jag generaliserar mycket nu över filmers början och slut, men det beror på att jag har sett ohälsosamt mycket samtida biograffilm på sistone. Fastän jag har lovat mig själv att se Yi Yi (men den är ju så lång!) och Här har du ditt liv (lååång!). Hur som helst, av de filmer jag sett på senare tid har till exempel Die Hard 4.0, I am legend och Atonement alla börjat bra men sedan, om än i högst olika grad, tippat nedåt.
Vilka filmer har en dålig början men ett bra slut? Eller är början alltid bäst?

Jaja, min hjärna är trött. Nu ska jag i alla fall få vila ut den i Paris i helgen. Läsa BHL och nya Glänta. Gå på bio. Har pliktskyldigt läst Ernest Hemingways smått atmosfäriska (utspelar sig åtminstone i 5e där också jag ska bo i helgen) men ganska trista 1920-talsparisskildring Det glada livet som apéritif. Så vitt jag vet sitter han fortfarande där på kaféet under sin basker och luktar på sin mustasch.