Tv

Nej, Labyrint är inte svensk tv i nivå med amerikansk tv, som det väl var tänkt, i alla fall enligt rapporteringen här och där i media. Ibland är det bara alldeles för fult för att utstå, fastän produktionen var rekorddyr, ibland är dialogen bara så... svensk tv. Christer Fant sköter sig åtminstone. Jag ska väl egentligen försöka se två avsnitt till innan jag dömer serien alltför hårt, men återkommer med liten uppdatering redan efter kvällens avsnitt!
Mer gnäll på tv: Studio 60 har jag redan gett tre avsnitt och nu får det vara nog. Det är så pedagogiskt övertydligt och utstuderat folkbildande att jag kreverar already. Människorna är inte människor utan bara språkrör för Aaron Sorkin et als "samhällskommentar". Samtliga skådespelare lider av en förment smart men alltigenom kalkylerad så kallad "tajming".
En negativ sak med att starta en filmtidskrift är annars att det blir så lite tid över till att se film. Kanske är det ett tecken på filmbrist, kanske är det bara mitt svaga hjärta och min tendens att identifiera mig med kvinnor som närmar sig medelåldern, att jag häromdagen fick gåshud av den här reklamen för KappAhl med Richard Gere. Han var väldigt bra i Bluffen nu senast också. Jag tror att min högstadieaversion mot Gere börjar avta i styrka och jag har bestämt mig för att se Pretty Woman en gång för alla. Samt American Gigolo. Fler Gere-rullar jag borde hyra?

Uppdaterat måndag, 22 oktober, 2007:
Jag far visst med osanning eller i alla fall falska utfästelser här på bloggen. Jag såg ju aldrig det andra avsnittet av Labyrint. Det var jag visst inte ensam om. Har inte hunnit med Richard Gere-maraton heller. Istället Mikael Håfströms 1408 som var en liten besvikelse, en The Lookout (Richard Roepers favoritfilm eftersom den har ett ekonomiskt manus med fokus på karaktärer och en sudokuintrig som löses mot slutet) som var hyfsad och inte alls lika generisk som jag misstänkt samt A Mighty Heart som var ganska mycket "dramadokumentär". Jag gillar dramadokumentärer.