Syriana (2005)

Lite längre version av min recension i Gaudeamus
Eftersom den amerikanska befolkningen vill ha billig bensin kan inte målet med USA:s utrikespolitik alltid vara frihet och demokrati i Mellanöstern. Det förstår man snart av Syriana. Efterfrågan på olja överskuggar allt annat och amerikanska företag söker över hela världen efter investeringar, även om den nytto- och vinstmaximerande kapitalismen riskerar att frontalkrocka med lokal tradition. Det blir mycket rävspel och bilder på prunkande oljefält. Någon skurk refererar, liksom i förbifarten, till Milton Friedmans vision om den oinskränkta marknaden. Samtidigt drömmer en arabprins om att få använda sitt lands naturresurser till att bygga ut infrastrukturen, inrätta ett parlament och ett fungerande rättsväsende. Men icke.
Stephen Gaghans skärskådning av USA:s förehavanden vid Persiska viken ligger minst sagt rätt i tiden. Det är påkostad realism i samma anda som filmen Traffic från 2000 och en angelägen lägesbeskrivning av aktuella politiska händelser, något som vanligtvis reserveras åt oglamorösa dokumentärfilmare. Men i Syriana ersätts Michael Moores insinuanta och didaktiska berättarröst av en serie mindre övertydliga bilder som överlappar varandra och till slut, förstås, ändå knyts ihop till någon form av lapptäcke.
Gaghan beskriver ömsom redigt, ömsom virrigt den intrikata väv av relationer och orsakssamband som komplicerar tillvaron för maktens män i globaliseringens tidsålder. Men Syriana visar även hur den kosmopolitiska verkligheten påverkar också mindre mäktiga mäns vardag, medan kvinnorna bara omnämns flyktigt men knappast syns till.
George Clooney övertygar som försmådd CIA-agent i beppewolgersskägg och utskjutande mage (och fick en Oscar). Men det mesta av Syrianas två timmar saknar ändå nerv och det känns under filmens gång ibland väl spretigt och löst sammanfogat, även om detta har en poäng i en skildring av en lika splittrad värld.