Vive la?

Även om den franska valrörelsen knappt är inne på startsträckan, har man redan börjat ta i med hårdhandskarna mot turken. Alltid säkrar det några röster redan nu, kanske flera tusen.
Men det franska utspelet om förbud mot att förneka folkmordet på armenier på 1910-talet är inte bara ett dråpslag mot EU:s utrikespolitiska strategi, vars mål alltså är att närma sig Turkiet, utan det smakar också av unken populism. Och att liksom Turkiet inskränka yttrandefriheten i frågan är ju förresten samma sak som att legitimera det turkiska rättsväsendets metoder. Skulle Turkiets stolligheter om att nationell heder ska gå före yttrandefrihet, rättfärdiga att det franska parlamentet gör det straffbart att (offentligt) vara av en avvikande historisk uppfattning, hur förvirrad den än är?
Och nu är det varken en xenofob Le Pen eller en bitvis grumlig Sarkozy som lagt fram lagförslaget, utan socialisterna. Nåja, yttrandefriheten har väl aldrig setts som deras kardinaldygd framför andra.
Jag undrar vad det stolta Frankrike själva skulle tycka om ett polisgrepp mot väggen och krav på offentliga helpudlar angående vad de själva gjort sig skyldiga till genom historien, inte minst det våld som rätt nyligen utövades i kolonialismens namn. Och med tanke på att Frankrike inte är några duvungar i förtryckets historia, borde de inte vara mer angelägna om att förbjuda förnekande av sin egna övergrepp?
Det folkmord som berövade 1,5 miljoner armenier livet ägde rum innan den turkiska republiken grundades, mitt under det drygt sexhundraåriga ottomanska rikets sönderfall, men är för den skull knappast obetydlig för den turkiska självbilden, vilket tydligt framgått av alla stormar. Och Turkiet borde naturligtvis erkänna sina förfäders vidriga folkmord, göra upp med nationalismen och gå vidare i en sekulariserad riktning. Men frågan är hur konstruktivt Frankrikes nedlåtande understöd är i den processen.

Uppdaterat torsdag, oktober 12, 2006:
Okej, för en dryg halvtimme sedan antog det franska parlamentet lagen. Och som en kontrasterande, välkommen öppen famn, fick Orhan Pamuk årets Nobelpris i litteratur för några minuter sedan. I motiveringen pratade Horace om kulturernas strid och sammanflätning. Minsann.