Lemming (2005)

Jag gillade Lemming. Ganska mycket också. Jag gillade den mer än Dominik Molls tidigare och besläktade Harry, en vän som vill dig väl. Bara en sån sak som att lemming är franska för lämmel. Dubbelt upp Charlotte med Gainsbourg och Rampling. Doften av Persona. Fransk middagsbjudning som tar en otrevlig vändning.
Men, nu har jag hittat en bitvis helt bedårande, och sågande, recension av samma film. Jag vet inte om den är ironisk eller tvärärlig. Här är hur som helst två utdrag:

Som en relativt erfaren recensent anser jag mig vara fullt kapabel att förstå och tolka de flesta filmers handling och dra någorlunda intelligenta slutsatser gällande filmens innersta mening och betydelse, samt kunna presentera dessa på ett skarpsinnigt och begripligt sätt för folk som besöker vår sida i jakt på kulturell insikt. I filmen ”Lemming” har jag dock mött min överman.

”Lemming” fungerar hyggligt som thriller men kräver konstant sinnesnärvaro för att man över huvud taget ska kunna hänga med i svängarna och även då [!] är risken för förvirring stor.