Smutsiga sexiga pengar

Om ett samhälles duglighet kan utvärderas från ett vänsterperspektiv genom att titta på levnadsstandarden för de sämst ställda, får jag ibland en känsla av att det i USA förhåller sig precis tvärtom. Det vill säga att samhället bedöms med utgångspunkt i de rikas välstånd. Nu är antalet miljonärer och biljonärer rekordhögt = goda tider? (Ursäkta min generalisering, jag vet att det finns "flera" USA.)
Men Robert Frank konstaterar i Wall Street Journal idag att amerikansk tv inte lyckas skildra den nya eliten på ett representativt sätt, "with the self-made, young rich storming the gates of Old Money, a conflicted new elite trying to reconcile middle-class values with huge fortunes, a boom in big-ego philanthropy and the endless quest to find a good household manager."
Såväl nya Dirty Sexy Money ("reeks of old money") som Big Shots ("focuses more on the bedroom than the boardroom") och Cane ("wealth [] takes a backseat to the larger family soap opera") lutar sig mot samma stereotyper som Dallas och Dynastin.
Min favorit-nya-pengar-skildring: Gills Barry Lyndon?

Uppdaterat måndag, 17 september, 2007:
Chrystia Freeland refererar till Robert Franks bok Falling Behind i sin kolumn om USA och en möjligen problematisk syn på vad som är god levnadsstandard.