Järnvägshotell

I sommar har jag lånat om, men ännu inte läst om, Wolfgang Schivelbuschs utmärkta Järnvägsresandets historia, dels för mitt egna nöjes skull, dels för att ha tillhands när jag skulle skriva en uppskjuten uppsats om tåg och film. Men annat kom emellan. Jag skulle skriva om John Sturges En man steg av tåget med Spencer Tracy och så vidare. En annan favoritscen är öppningen i Tystnaden.
Som av en kuslig händelse, i ljuset av förra veckans regissörsdöd, skriver John Orr i senaste Film International en text om Bergman och Antonioni. Hur de influerats av Carné och Camus i Tystnaden respektive Yrke Reporter. Tågscenen i Tystnaden står det inget om, men väl om hotellrummet, bland annat i förhållande till den romantiska fatalism som det beredde plats för i exempelvis Carnés Dagen gryr. (En annan hotellfilm av Carné som Orr skriver om är Hôtel du Nord och bilden ovan är tagen under ett besök i Paris i våras.) Hos Bergman är hotellrummet, utmejslat av hög kontrast istället för som hos Carné badandes i soft ljussättning, skådeplatsen för ett klaustrofobiskt (kammar)maktspel mellan två systrar, skriver Orr. "Bergman's monochrome extremity is pitiless and takes no prisoners."
Tystnaden är oförsonlig och skoningslös, där gud lämnar människorna åt sitt öde och inte heller Bergman, som trots allt råder över historiens utgång, visar någon pardon utan låter Ester dö ensam - och det är alltså delvis så inflytandet av Camus ger sig till känna.
När jag kämpade med Myten om Sisyfos för några somrar sedan i en pittoresk (men brant) italiensk kustby utan tågförbindelse, tyckte jag mig förstå vad Camus ville säga. Allt var varmt och intagande vackert, fastän hotellrummet nästan saknade fönster.
Nu verkar jag ha glömt det mesta. Men känner mig inte alltför nedslagen. Äter glupskt en glass i solen och känner mig härligt banal.