Dude man

Jag blev faktiskt positivt överraskad av På smällen. Mina lågt ställda förväntningar hjälpte, det medges. Men ändå. Jag hade väntat mig ännu en 40 Year Old Virgin och fnyst skeptiskt åt entusiastiska förhandsrapporter från USA. Med viss rätt. Som avlägsen konsument av amerikansk populärkultur är det lätt att se vilka knappar Judd Apatow har tryckt på för att skapa igenkänning hos den amerikanska publiken (inklusive kritiker) men det är svårare att känna igen sig själv. Det blir liksom en liten omväg. Och sen handlar På smällen om den manlige slackern, en filmtyp som jag inte lyckats skratta förbehållslöst åt på flera år. Han som är en förvuxen pojke och röker gräs i gasmask, spelar tv-spel, har gaser (!), gillar bröst (!), och så vidare.
Jag har inte sett Adam Sandlers nya gay marriage-komedi I pronounce you Chuck and Larry, men om det stämmer att det är en film där homofobiska skämt duggar tätt samtidigt som sensmoralen är att homosexuella faktiskt också är människor, så är sensmoralen enligt samma logik i På smällen att den manlige slackern måste växa upp och ta ansvar samtidigt som den manlige slackern ju är ganska så härlig som han är. Nästan.
Det är en Peter Pan-historia som vi har sett förut. Men om den förvuxna pojken vanligtvis mognar motvilligt, är mognadsprocessen i På smällen (så småningom) snarare en flyktväg bort från en bedövande meningslös tillvaro. För hur skön är han egentligen, den manlige slackern? Är han egentligen inte bara bra patetisk? Filmen har lite svårt att bestämma sig, och det är den osäkerheten som särskiljer På smällen från skräp som Du, jag och Dupree.
Exempel 1: De två männen i filmen (Paul Rudd och Seth Rogen) gör en avstickare till Las Vegas, trötta på sina kvinnors gnat. De tar lite svamp, går på strippklubb och får varsitt par bröst i ansiktet, säger sig njuta av livet. Trés classic. Men kvällen slutar på hotellrummet där de tjuter ut om sin omognad och oförmåga till kärlek - en faktiskt både rolig och rörande scen.
Exempel 2: När barnet är på väg ut och Seth Rogens karaktär Ben börjat växa till sig, klipper Apatow till en scen där två av hans polare leker med en rullstol i sjukhuskorridoren. En av dem härmar Stephen Hawking och säger att hans kuk expanderar som universum. Trés trist. Och skämtet faller i vilket fall som helst platt inmutat mitt i filmens klimax. Ska det vara roligt? Ska det bara vara sorgligt?
Dessutom gnatar inte kvinnan på mannen bara för att det är hennes roll, och de äktenskapliga problemen mellan Leslie Mann (för övrigt Apatows fru) och Paul Rudd (som jag aldrig gillat förrän nu) vädras från båda håll. Det blir som bekant mer spännande i korsdrag.
Nå, På smällen är med det sagt inte alls en pangrulle. Men den är i alla fall lite bättre och mindre generisk än vad DN och SvD påstår. Annika Gustafsson i Sydsvenskan ser nåt annat också.
Sen är Kristen Wiig rolig som avundsjuk kollega till Katherine Heigl.
Judd Apatow har för övrigt producerat och Seth Rogen har varit med att skriva manus till Superbad som har premiär i USA den här helgen (I II). Kanske att den i tonen mer liknar den film jag på förhand dömde ut På smällen som. Lika bra att hålla förväntningarna bottenlåga så jag kan bli positivt överraskad igen. Michael Cera är ju med!
Roligt utdrag ur den här intervjun med Cera apropå alla förvuxna pojkar: "The current vogue in comedy is for the doofus man-child—the guy who mines laughs in the yawning chasm between his feeble abilities and his inflated self-regard. It’s hard, in fact, to think of a male comedy star who doesn’t fall into this category, from Vince Vaughn (hipster man-child) to Will Ferrell (rampaging man-child) to Owen Wilson (surfer-dude man-child) to Adam Sandler (impish man-child). In Superbad, Cera plays an actual child-child..."