The New World (2005)
Terrence Malicks The New World bjöd utöver en svindlande inledning och ett visuellt överdåd, också på en sällan skådad sävlighet. Det poetiskt saktfärdiga anslaget skulle antagligen accentuera någon metafysisk röd tråd, men gjorde att jag kände mig däst redan efter en trettio minuter.
Historien om kapten John Smith som tillsammans med ett gäng aristokrater år 1607, då kartorna fortfarande var provisoriska och efterhand helt fick suddas ut och ritas om, landstiger på den nya världens stränder som de första brittiska kolonisatörerna, är annars lovvärt ambitiöst iscensatt. Malick har tagit hjälp av indianrepresentanter, professorer i arkeologi och John Smiths egna memoarer för att skildra det 400 år gamla mötet mellan två civilisationer.
Britterna som har utopiska drömmar om en plats helt befriad från ockrare och annat bekymmersamt degenererat från den gamla världen, och möts av oexploaterad mark och obegränsade naturresurser. De redan bofasta indianerna som vakar men håller sig på sin kant. Först kommer man överens, men ganska snart byggs det skyddsbarriärer.
Men det bästa med The New World är att det är en film som, för ovanlighetens skull, till stora delar är fotograferad på dyr 65 millimetersfilm (mot normala 35 mm). Fast det är inte är tal om någon konventionell, påkostad blockbuster. Nej, filmbolaget tycks ha erkänt Malicks konstnärliga integritet, så när som på den kvart man, tack och lov, valt att klippa bort. Men många av bilderna, oftast fångade utan artificiellt ljus, är fantastiska.
I alla fall: Japanska biografer låter nu filmen ackompanjeras av datagenererade aromer som ska matcha händelserna på vita duken, skriver Sight & Sound. En svettig och oborstad Colin Farrell, koagulerat blod, smutsig svält och misär, som sprids i salongen av doftsprinklers. (Men i ärlighetens namn också storslagen natur och knarriga skepp.) Jag vet faktiskt inte. Är det någon film jag däremot skulle vilja lukta mig igenom så är det nog Wong Kar-Wais In the mood for love, då särskilt scenerna kring det där källarnudelstället.
Historien om kapten John Smith som tillsammans med ett gäng aristokrater år 1607, då kartorna fortfarande var provisoriska och efterhand helt fick suddas ut och ritas om, landstiger på den nya världens stränder som de första brittiska kolonisatörerna, är annars lovvärt ambitiöst iscensatt. Malick har tagit hjälp av indianrepresentanter, professorer i arkeologi och John Smiths egna memoarer för att skildra det 400 år gamla mötet mellan två civilisationer.
Britterna som har utopiska drömmar om en plats helt befriad från ockrare och annat bekymmersamt degenererat från den gamla världen, och möts av oexploaterad mark och obegränsade naturresurser. De redan bofasta indianerna som vakar men håller sig på sin kant. Först kommer man överens, men ganska snart byggs det skyddsbarriärer.
Men det bästa med The New World är att det är en film som, för ovanlighetens skull, till stora delar är fotograferad på dyr 65 millimetersfilm (mot normala 35 mm). Fast det är inte är tal om någon konventionell, påkostad blockbuster. Nej, filmbolaget tycks ha erkänt Malicks konstnärliga integritet, så när som på den kvart man, tack och lov, valt att klippa bort. Men många av bilderna, oftast fångade utan artificiellt ljus, är fantastiska.
I alla fall: Japanska biografer låter nu filmen ackompanjeras av datagenererade aromer som ska matcha händelserna på vita duken, skriver Sight & Sound. En svettig och oborstad Colin Farrell, koagulerat blod, smutsig svält och misär, som sprids i salongen av doftsprinklers. (Men i ärlighetens namn också storslagen natur och knarriga skepp.) Jag vet faktiskt inte. Är det någon film jag däremot skulle vilja lukta mig igenom så är det nog Wong Kar-Wais In the mood for love, då särskilt scenerna kring det där källarnudelstället.
0 Comments:
Skicka en kommentar
<< Home