”Jag är sådär på att prata och tar inte ogärna till våld om jag inte får som jag vill”

Läste till slut Stephan Mendel-Enks Med uppenbar känsla för stil – ett reportage om manlighet igår, slog på teven sedan jag läst klart och fick av en händelse se ett gäng killar drämma kaféstolar in i skyltfönster på nyheterna och studsa hejvilt av adrenalinet. Jag vet inte om deras luvtröjor röjer någon nämnvärd stilmedvetenhet, men i övrigt tycks mycket gå igen och uttryck för den institutionaliserade manlighet som Mendel-Enk beskriver, återfinns både bland maskerade snubbar och civila poliser med rallarsvingande batonger. Blickar som säger: Passa dig, blint raseri är min arvedel.
Sympatiserar annars med delar av Reclaim the City-tankegången. Gärna färre bilar i stadsmiljö. Dans i lagom doser går väl an. Gärna fler mötesplatser. Men varför ställs detta mot kommersialism? Tänk Kista köpcentrum.
Poeten och arkitekten Lars Mikael Raattamaa skriver bra i sin bok Politiskt våld om kampen mellan privat och offentligt i staden. (Kapitlet finns också med i tidskriften Fronesis temanummer om staden.) Men det är mycket en kamp om definitioner, menar Raattamaa, och han problematiserar med hjälp av kritik av Habermas offentlighetsbegrepp, distinktionen mellan privat och offentligt.

Viljan att upphöja endast somliga platser till offentliga ... är en exkluderande process. Att en offentlighet är möjlig här och endast här. [] Påståendet att en shoppingmall inte skulle kunna vara ett offentligt rum på samma sätt som gatan eller torget är just en sån kvalitativ avgränsning av vad som erkänns som offentligt. Att shoppingmallen skulle vara offentlig [anses] skrattretande []. Så formas offentligheten som en föreställningsteknologi innan den blir vedertagen juridik.