Sentimentalia

Bara för att jag inte kastar mig hals över huvud efter första bästa Anna Gavalda-pocket står jag väl inte helt opåverkad inför beräknande känsloknark heller. Jag kan fälla en tår till både Oprah och King Kong. Men jag kanske inte har något trängande behov av att få gråta ut i parti och minut.
Just det kan jag bli lite irriterad över ibland och få för mig att göra något åt, och åtminstone försöka försätta mig i en gråtmild sinnesstämning. Det brukar börja med att jag lyssnar lite på singer/songwritern Jim Croces oförväget sentimentala texter. Som när han i "Photographs and Memories" sjunger om gamla julkort han fått. Eller när han i "New York's not my home" konstaterar att han inte hör hemma i New York fastän han egentligen skulle vilja. Såna saker.