Umeå, sommarfilmer, Greider och Uddén

I. Förra midsommar hos Rut var jag utlämnad åt Den engelske patienten på kvällskvisten sedan Rut gått och lagt sig (nåja, den var inte helt usel) och jag tänker inte göra om samma misstag. Så mina läsförberedelser inför resan till Umeå har tilltagit exponentiellt den senaste tiden. Vånda och förväntan! Men all ackumulerad önskeläsning måste ske nu. Innan 3 juli. Innan sommarjobbet. Helt plötsligt är det meningen att jag ska plöja Roland Barthes Mytologier, Lauren Weisbergers Djävulen bär Prada, Levitt & Dubners Freakonomics samt gärna nya nummer av Sight & Sound, Bon och Sex. Helst Nabokovs Pnin också. Västerbottens-Kuriren, förstås.
Men medan Rut går på utomhusgudstjänst på Gammlia (bilden) hinner jag åtminstone med ett eller annat kapitel medan jag äter ett tunnbröd. Kanske är flyget försenat.

II. Sommar och filmbolagen tar chansen att dels sortera ut gammal skåpmat men också att locka de stora skarorna med påkostad eskapism, särskilt när en nyckfull väderlek gör utomhusaktiviteter omöjliga. För om sommarvädret sviker är det helt okej att gå in och läppja på en Ramlösa med granatäpplesmak i en halvfull salong. Om det istället, som nu, är hetlevrat, är en svalkande avstickare på sin plats.
Många serietidningshjältar blir det. På senare år Spider-Man och Batman Begins, och nu i sommar Superman Returns. Dessutom har redan Omen, en kuriös nyinspelning av skräckklassikern från 1976, haft premiär. Snart också katastrofrullen Poseidon, ytterligare en remake, med obefintliga karaktärsstudier men desto fler digitala flodvågor, samt uppföljaren till Pirates of the Caribbean. Den nya Beck-filmen, inte den artistiska uppryckning som en svensk film på dekis behöver kanske men ändå helt okej hantverk, kan nämnas som svensk representant bland de tänkta publikmagneterna.
För vänner av det mindre bombastiska rekommenderas The Squid and the Whale och Kvinnor Offside. Den förra är bäst och påminner ytligt sett om Wes Anderssons filmer (det är tennis, söner som ser/gör upp till/med sina smått megalomaniska fäder och Life Aquatic-manusförfattaren Noah Baumbach som regisserar) men saknar absurdistiska putslustigheter. Den senare är en ganska tillrättalagd Jafar Panahi-film som ändå lyckas med sin nästan neo-realistiska föresats och under en småskojig fasad underminerar det iranska kvinnoförtryckets grundvalar.

III. Kan inte komma över faktumet att Göran Greider för någon vecka sedan i DN avslöjade att han sett Sagan om Ringen typ femton gånger. Allt det auktoritära och småfascistoida går ju stick i stäv med hans egna politiska utlevelser, väl? Men han gillar det småskaligt rurala i Fylke, antar jag.
Kan heller inte kommer över den fråga som Cecilia Uddén för någon vecka sedan i P1:s Konflikt, slängde fram till några Guantanamo-ansvariga, angående fångar som trots bevisad oskuld inte släppts fria på grund av oklar hemvist: "Why didn't you relocate them to Mississippi to pick cotton?" Ouch.