Ljus i skymningen (2006)

Kyligt och grått. För titeln till trots inget nytt under solen i Aki Kaurismäkis Finland.
Den stackars Koistinen rör sig med samma hopplösa uttryck som en ledsen clown. Släpar sig fram. Han fördriver nätterna som säkerhetsvakt och efter passet rapporterar han tillbaka till sambandscentralen som mest påminner om en socialt bottenfrusen skolgård. Ibland köper han två korvar av den omtänksamma kvinnan i den neonskyltsförsedda husvagnen. Dricker sen en vodka, tar emot en käftsmäll av någon elak bjässe.
Men snart förälskar han sig i en femme fatale i finsk tappning och blir förstås lurad, förd bakom ljuset. När han sitter i finkan skrattar han för första gången i filmen.
I den sista delen i Kaurismäkis trilogi om Finland känns kritiken av samtiden igen och blir rätt slentrian. Ibland inskränker den sig till att Koistinen lever i en femtiotalsinteriör och kör en gammal bil medan maffiabossen har skinnmöbler och plasma-tv. Eller ta den dumma banken med den dumma bankmannen som inte vill låna Koistinen pengar och istället hånas och håller på. Jag är osäker på vad Kaurismäki vill ha sagt. Att alla bara är dumma?
Världen är en hård plats. Mmm. Men Koistinens tafatthet sätter sannerligen den empatiska förmågan på prov. Jag får inte mer än godkänt.