På språng testar: Manliga europeiska regissörer på Google Trends

Jag har alltid misstänkt att allt snack om hur stor, känd och vördad Ingmar Bergman är utomlands mest varit just snack. Men intresset håller i sig. Saraband blev ju i och för sig hyllad, bland annat av Cahiers du cinéma och typ överallt i USA, så varför är jag förvånad.
Hans popularitet kan förstås bero på att han är the last auteur standing, att han typ är den ende som ännu lever av alla de (manliga) regissörer som representerade den modernistiska drömmen om regissören som Konstnär, och filmen som Konstform.
Men inte desto mindre, Ingmar Bergman tar hem spelet.
Och inte för att gå händelserna i förväg, men det ska bli intressant att läsa alla ambitiösa dödsrunor när den dagen väl kommer. Även om han förstås lite jobbigt kommer att prisas som en gudom, hur orimligt nu än det låter, av alla från Martin Stenmarck till Beatrice Ask. Med tanke på Ungerns toppnoteringar på Google Trends (ungerskan tvåa som språk och Budapest fyra som stad) vore det kul att läsa något i Magyar Hírlap. New York Times kommer säkert att skriva något främmande men intressant ur ett amerikanskt perspektiv. Även om Maaret Koskinen faktiskt inte är som bäst när hon skriver om Ingmar Bergman, hoppas jag att hon utgjuter sig över dödsbudet i Dagens Nyheter, kanske lite tagen av historiens vingslag men ändå pricksäker.
Sen, efter mödosamma tillbakablickar precis överallt i något år eller två, hoppas jag att alla kan lägga bergmanoket långt bakom sig och se framåt. Jag gillade Gitarrmongot. Och den här Farväl Falkenberg verkar ju ganska bra?