Horace - före och efter

Precis vad jag tänkte på angående Horace Engdahl och debatten om ett svenskt litteraturkanon. Han avfärdade först i Nöjesguiden tanken på ett litteraturkanon konstruerat på politisk väg. Sedan var han positiv i Dagens Nyheter efter att folkpartisten Cecilia Wikström presenterat sin idé. What's up with that, Horace?
I Expressen skriver Caroline R. Ferrada-Noli vidare att "det enda gemensamma draget för böckerna i Wikströms kanon är ju att författarna är födda i Sverige." I och för sig gjorde Lars Leijonborg i Svenska Dagbladet en poäng av att också "duktiga invandrarförfattare" á la Theodor Kallifatides skulle få vara med. Han menar väl bara gott, men på något sätt blir Lars Leijonborg bara obehaglig vad han än säger och gör. Den nollställda blicken och den där rösten, eller bara hans leende liksom.
Jag är hursomhelst på samma sida som Horace den yngre. Den okorrumperade Horace, vill säga:

Kanon är ingenting man kan rumstera med som när man skyltar om på ett varuhus. Inte ens den mest inflytelserike kritiker kan vara säker på att under en livslång verksamhet, med uppbådande av all sin auktoritet, åstadkomma några tillägg eller strykningar i den listan. [...] En kanon är inte en påtvingad läslista och det tjänar ingenting till att tro att man kan "reformera" kanon i enlighet med moraliska eller politiska principer.