Sommarprat

Igår stannade kontoret upp för ett ögonblick, eller typ 90 minuter, och alla lyssnade på Greger Hagelins sommarprat. Han pratade skateboard, spelade Sex Pistols "God save the queen" och, förstås, weaktivisterna Papa Dee och Timbuktu. Måste dock erkänna att jag gillade John Ajvide Lindqvists sommarprat bättre. Jag vet att Rut håller med mig. Bra musikval (Svante Thuresson! Agneta Fältskog!) och bra anekdoter (trollerisällskap!). Han hyllade patetiken, de stora känslorna och alla som bejakar dem.
Men bäst hittills naturligtvis Rikard Wolff. Woffe! Jag skrev ju om gråt och sentimentalitet tidigare och jag vet inte vad det är med Rikard Wolff som gör mig gråtfärdig. Förmodligen något med rösten, förmodligen något med hans dyrkan av Piaf, förmodligen något med hans uppväxt i Karlstad, förmodligen något i hans blick och leende. Inte för att jag blir ledsen eller nedstämd av hans leende. Bara lite blödig.
Wolff behövs med lite jämna mellanrum. Kalla det han gör självupptaget, men det är samtidigt härligt hjärtat-utanpå-kroppen, och aldrig beräknande, eller självutlämnande på Fredrik Virtanen-vis.
Det verkar lite jobbigt att gå omkring och känna så mycket hela tiden. Men det är beundransvärt. Jag vet att John Ajvide Lindqvist håller med mig.