Tvångsmässig självdistans

Apropå min smyglänk till Ernst ”I'm bringing sexy back” Kirschsteiger i förra inlägget och det om reflexivitet i förrförra: Jag har tröttnat mer och mer på den socialt påbjudna självdistansen. Den som innebär att människor alltid ska vara beredda att skämta bort sig själva i någon slags offentlig avbön, särskilt om de uppfattas som avvikande i något (vilket som helst!) avseende. Så måste det visst gå till i vår åh-så-lättsamma samtid.
Jag menar inte nödvändigtvis att det handlar om den utbredda rädsla för allvar som kanske Roy Andersson skulle varna för, men jag har ändå väldigt svårt för exempelvis störiga amerikaner som i Henrik Schyfferts humorreportage på SVT skrek att skämtandet var ett självändamål och att man måste skämta om allt, för annars riskerar man att ta saker och ting på för stort allvar, för guds skull.
Om Caruso levde idag lovar jag att det knappt skulle gå en dag utan att han skulle vara tvungen att skämta om hur löjlig han faktiskt ser ut i sina pråliga kostymer. (Lyssna inte på dem, Caruso. Du är jättefin.)
Hur som helst. Ernst var med i SVT:s folkunderhållning Folktoppen för några veckor sedan och läste upp några av de hånade små poetiska aforismer han strör omkring sig, och verkade i och för sig inte ledsen för det. Men det kändes som om han stod där liksom för att övertyga alla om att han minsann förstod att det var lite löjligt som han höll på. Han var med på det.