DN och Michael Wolff

I. Dagens Nyheter inför betyg på filmrecensioner. Lämnar barrikaderna, om man så vill. För fram tills nu har DN sympatiskt nog recenserat film, litteratur, musik och det som avhandlas under vinjetterna ”scen” och ”konst&form”, på ett likvärdigt sätt. Till skillnad från dagspressen i övrigt där ju film som bekant ofta råkar ut för en minst sagt styvmoderlig diskriminering, inte bara i fråga om betyg.
Jag har inget principiellt emot betyg, men det är intressant att just filmen är först till ra(n)kning i DN. Och filmen har ju aldrig riktigt sällat sig till les beaux arts. Film är underhållning, krångla inte till det.
Maria Schottenius säger att det handlar om folkbildning när det egentligen handlar om konsumentupplysning. Säkert vill man få en mer framträdande roll på bioannonserna. Sveriges, enligt Jan Guillou, malligaste morgontidning får rätta sig i ledet. Det är förståeligt. Men kom inte och insinuera att det skulle vara aktuellt, att det ens skulle vara uppe för diskussion, att också börja betygsätta, typ, Sigrid Combüchen eller nya House of Sweden. Befängt, I tell you.
Jag hoppas bara inte att den tvetydiga filmrecensionen nu helt dör ut och ersätts av övertydliga notiser som redan i ingressen tvunget måste basunera ut sin ståndpunkt i en femgradig skala.

II. Michael Wolff skriver i Vanity Fair om faran med att reflexmässigt och urskillningslöst kasta anklagelser om antisemitism omkring sig i sin desperata iver att stävja oönskade åsikter om Israel, eftersom det riskerar relativisera och avdramatisera just antisemitism. Och eftersom det stryper alla förutsättningar för ett politiskt samtal.
Samma försvarsmekanism används nu högljutt också i den muslimska världen för att avfärda kritik. Då anklagas belackaren för islamofobi. Kristna har heller aldrig tagit kritik särskilt bra. Så martyrer finns det gott om i alla läger, men förföljelsemanin tycks mest utbredd i extrema judiska organisationer och lobbygrupper, enligt Wolff.
Den generella kritiken mot västvärlden handlar idag annars mer om marknadsliberalism än om religion. Men kritiken har inte direkt nått de breda folklagren och ännu springer inte människor rosenrasande på gatorna och eldar upp saker och skriker att kritikerna är anti-marknadsliberala. Det har fallit på ledarsidornas lott.
Det är hur som helst en rusig text. Indignerad och stilistiskt plottrig, överbelamrad med parenteser och utropstecken. Man förstår att det är politiskt sprängstoff när man läser det och man förstår att Michael förstod det när han skrev det. Ja, det är ju det han skriver om.
Läsvärt. Dock inte på nätet.