Reception

Jakten på lycka mötte en ganska sval kritikerkår i Sverige.
Filmen utspelar sig i början av 1980-talet, en tid då arbetslösheten ökade drastiskt i USA som en följd av de åtgärder Fed vidtog för att minska inflationen, och social misär kom som ett brev på posten. Jakten på lycka visar hur det kunde se ut för människor på samhällets botten, men samtidigt förpassar den helt och hållet problemen på strukturnivå till problem på individnivå.
Naturligtvis lyckas Will Smiths Chris Gardner bli börsmäklare till slut, men de andra hemlösa är kvar på San Fransiscos härbärgen. ”De går under i kapitalismens grottekvarn. Gardner räknar sina miljoner och verkar inte bry sig om sina olycksbröder längre.” Så skrev Mats Bråstedt i Expressen. Boel Gerell i SDS sammanfattade det som att ”hämtar du bara tillräckligt många koppar kaffe till chefen blir du själv chef en dag.” Karoline Eriksson i SvD skriver att man ”när eftertexterna börjar rulla har [] en vag känsla av att man blivit utsatt för någon slags propaganda.”
Min egen huvudsakliga invändning mot filmen, som jag var inne på här, är också att den saknar antagonist. Min kritik mot filmen påminner i det avseendet om den som Kerstin Gezelius riktade mot Dreamgirls i DN. Fastän fattigdomens jävlighet framställs med all önskvärd tydlighet, är den liksom bara ett resultat av en rad olyckliga sammanträffanden.
I USA har Jakten på lycka dock fått ett varmare mottagande, men meningarna går isär. Ty Burr skriver överväldigat i Boston Globe att filmen är "a quietly agonized drama of reaching and missing and reaching again" och struntar i the bigger picture, medan Manohla Dargis i New York Times identifierar filmens idé som att "poverty is a function of bad luck and bad choices, and success the result of heroic toil and dreams."
Kanske hade Kerstin Gezelius i DN inte helt rätt i att Jakten på lycka ”förmodligen [är] lite för verklig för USA och lite för obekymrat kapitalistisk för Europa.”