Taxing ain't easy

Maggie Gyllenhaals anarko-sockerbagare skriker "Get bent, tax man!" åt Will Ferrells prudentlige skattmas i den sedelärande metakomedin Stranger than Fiction, och hela kaféet tjoar instämmande. Alla avskyr en skattmas.
Will Smith blev Oscarnominerad för sin roll som Chris Gardner i Jakten på lycka som går upp på fredag i Sverige. Will Smith är på många sätt älskvärd som den ensamstående fadern som kämpar för ett drägligare liv. Så att han slipper sova på offentliga toaletter tillsammans med sin son.
Men gissa vem som är hans största fiende på vägen mot lycka? Nej, det är inte avsaknaden av sociala skyddsnät eller bristen på politisk vilja, ingen girig kapitalist, inte ens rasism eller negativ särbehandling. Det är skatteverket.
Ett par, tre gånger återkommer skatteverket som boven i dramat. Först som avsändare till den räkning som kommer med posten och gör att Chris inte längre kan betala hyran. Senare, när han praktiserar som börsmäklare (han fick platsen genom att lösa en rubiks kub framför ögonen på chefen), påpekar Chris för en nyfiken pensionssparare, och för oss i publiken, att det är viktigt att undvika skatt. "Vi vill ju inte ha någon annan som stoppar ner sina fingrar i våra plånböcker, inte sant?"
Om det i Frank Capras filmer från den stora depressionens 1930-tal och dess efterdyningar, gärna fanns någon girig kapitalist som vår huvudperson kunde rikta sin vrede mot, famlar ”Jakten på lycka” i ideologisk blindo (nyliberalism) och råkar stöta ihop med skatteverket.
Kom tillbaka, socialdemokratiska propagandafilmer! Allt är förlåtet!