Mediakonsumtion igen

Lyssnade på P1:s nya Medierna idag och programledaren låter väldigt mycket speakerröst från TV3. Jag vet inte om det är en ironisk blinkning till alla som oroar sig över public services tabloidisering, men det var roligt i alla fall.
Igår tittade jag på Vita huset och avsnittet där president Bartlett slutligen flyttar ut från sekelskiftsvillan. Väldigt dramatiskt. Man lyfter ner tunga oljemålningar från väggen, byter ut namnbrickan på skrivbordet och så vidare. I ett snabbt klipp hinner kameran också fånga en bok som en flyttgubbe håller på att plocka ner från bokhyllan. Det står Michel Foucault på den med stora bokstäver. Det fick mig att tänka på en övertydlig inzoomning på en Kierkegaard-bok i ett gammalt Dawson's Creek-avsnitt. Jag älskar sån här kulturproduktplacering. Om Godard till exempel hintade om något oansenligt amerikanskt filmbolag i sina (tidiga) verk, nöjer sig samtida amerikanska tv-serier inte med mindre än certifierad europeisk högkultur.
Apropå Godard: Peter Wollen skriver att han ser cinefili som ett uttryck för en önskan om att bevara barnet inom sig. Särskilt barnets sätt att se på och förhålla sig till världen utanför. Serge Daney ser istället cinefili som en sjukdom. Som en plikt av närmast religiös karaktär och som ett sätt att undvika socialt umgänge. Cinefili som ett slags eskapism i bådas ögon alltså.
Jag håller med dem båda och det där provocerar mig förstås rent ut sagt politiskt och jag börjar mumla för mig själv om skadlig världsfrånvändhet, fråga mig inte varför. Kanske var det därför jag inte kunde motstå frestelsen att köpa samlingen Woody Allen Musiques des Films för fyra euro i Paris, cinefilernas huvudstad. Det blev så förbjudet kittlande.
Här lite dunkadunka från Allens Manhattan Murder Mystery.