Machotallrik

I sin iver att parera Natalia Kazmierskas försök att ta ära och heder av Christer Berglund, genom att kalla hans arbeten för machojournalistik, insisterar Björn af Kleen i Rodeo på att New Journalism, den tradition inom vilken Berglund verkar, inte är macho och att arbetsmetoden, ”flugan på väggen”, inte är rakt igenom manlig.
Gay Talese, affischpojke för New Journalism, är en sån ”fluga på väggen”, enligt af Kleen, och har skrivit en nyligen på svenska utkommen inifrånskildring av den amerikanska synden, sexindustrin, Playboy, et cetera, kallad Din nästas hustru. Detta jämför af Kleen med Ester Blenda Nordström som arbetade som piga i början av 1900-talet för att kunna skriva reportage om sina erfarenheter. Det vill säga, undersökande journalistik är också en kvinnlig genre.
Men en fet skillnad måste väl ändå vara att Gay Talese själv aldrig wallraffade som semiprostituerad massös utan nöjde sig med att besöka en? Inifrånperspektivet blir liksom lätt immigt.
Och nog väcker förresten ”flugan på väggen”, betraktaren, flanören, och så vidare, associationer till den manliga blicken. Men frågan är om det överhuvudtaget är ett korrekt sätt att beskriva i alla fall Berglunds arbetssätt. Det är snarare Berglunds aktiva deltagande och engagemang som gör reportagen läsvärda.
Reportagesamling I dödens väntrum är annars främst macho, eller i alla fall manlig, i sina ämnesval; manliga våldsverkare, män med problem, en porrkung. Men inte bara, som af Kleen klokt uppmärksammar. Rispan som blev en ros och titelreportaget handlar om svenska judars arv efter Förintelsen respektive en döende cancersjuk kvinna, och sparas till slutet av boken.
Kanske är de allra bäst.
Patrik Svensson har för övrigt också diskuterat Talese och Berglund på en och samma gång.