Stilistik/Teori
Det är dels bristen på stilistik och dels övergödslingen av teori som är problemen med svensk filmkritik enligt Erik Helmerson, det vill säga dels att recensenter uttrycker sig ”klyschigt och slött” och dels att en filmrecension i DN ”känns som en teoritenta”. Ibland, som när Helmerson hämtar ”Fullträff av von Trier” som exempel på en trött formulering ur en kanske då förment teoritung recension av filmvetarprofessorn Maaret Koskinen i DN, är det visst både och samtidigt. Men jag vet inte om Helmersons omdöme om Darling - ”Den är mycket bra” - är mycket bättre. Poäng: Det är lätt att rycka citat.
Självfallet bjuder den svenska filmkritiken alltför ofta på slapp stilistik, och det är förstås aptråkigt, även om jag inte riktigt delar Helmerssons svartsyn. Stilistiska undantag finns. Men var finns egentligen de krångliga teoriavsnitten i svensk filmkritik?
Av huvudfienden DN:s recensenter är det väl främst Koskinen som slänger sig med en gnutta filmteori emellanåt, samtidigt som jag har svårt att klaga på hennes stilistisk. Kerstin Gezelius varken formulerar sig slött eller mörkar eventuella tankesprång med tio spaltcentimeter teori. Fredrik Strage är inte direkt teoritung. På SvD kan jag inte heller komma på någon teoretiker, undantaget Carl-Johan Malmberg.
Nils-Petter Sundgren anklagade filmrecensenter för att vifta med höga betyg i bioannonser häromdagen, och Helmerson frågar sig vilka filmrecensenter Sundgren menar.
Vilka filmrecensenter menar Helmerson själv?
PS. Det var nyss ordväxlingar om svensk filmkritik i P1 Obs också. DS.
Självfallet bjuder den svenska filmkritiken alltför ofta på slapp stilistik, och det är förstås aptråkigt, även om jag inte riktigt delar Helmerssons svartsyn. Stilistiska undantag finns. Men var finns egentligen de krångliga teoriavsnitten i svensk filmkritik?
Av huvudfienden DN:s recensenter är det väl främst Koskinen som slänger sig med en gnutta filmteori emellanåt, samtidigt som jag har svårt att klaga på hennes stilistisk. Kerstin Gezelius varken formulerar sig slött eller mörkar eventuella tankesprång med tio spaltcentimeter teori. Fredrik Strage är inte direkt teoritung. På SvD kan jag inte heller komma på någon teoretiker, undantaget Carl-Johan Malmberg.
Nils-Petter Sundgren anklagade filmrecensenter för att vifta med höga betyg i bioannonser häromdagen, och Helmerson frågar sig vilka filmrecensenter Sundgren menar.
Vilka filmrecensenter menar Helmerson själv?
PS. Det var nyss ordväxlingar om svensk filmkritik i P1 Obs också. DS.
posted by Jacob at 5:04 em
8 Comments:
Kul att för en gångs skull hitta en blogg som man vill läsa.
Jag kan hålla med om att det stora problemet är infantiliseringen och det snuttiga i kritiken, vilket inte utesluter att det finns en tradition på svenska kultursidor - Helmerson kallar det franskt, men jag ser mer en tysk tradition - där det är fult att underhålla läsaren och fint om inte så många orkar läsa till slutet.
En filmrecension ska vara som Anthony Lanes texter i New Yorker: Smarta, initierade, och fulla av snygga och roliga formuleringar.
är dn:s filmkritik "en teoritenta med Michael Haneke som examinator"? om han har rätt ska jag genast återupprätta min nyligen utlöpna prenumeration!
addison: Tack. Och möjligen finns det något stramt i tidningskritikens bakvatten även om jag tycker att det är en lite sökt karaktäristik av svensk filmkritik som sådan. Jag tycker exempelvis visst att såväl Gezelius, Croneman, Magnusson och Strage, är ute efter att skriva underhållande, för att ta några DN-namn. Även Koskinen är ju rätt underhållande emellanåt (försökte söka efter hennes recension av Match Point på dn.se men fick Bondgården och The fast and the furious: Tokyo Drift som sökresultat, hmm...), men kanske är min humor inte densamma som Helmersons.
Jag skulle heller inte ha något emot en svensk Anthony Lane, eller AO Scott. Kanske har du rätt i att traditionen ändå sätter käppar i hjulen på den fronten.
Jonas: Haha, jag vet. Tyckte också det lät underhållande!
Hej Jacob
"något stramt i tidningskritikens bakvatten"... Begåvad formulering som jag önskar att jag kommit på själv. Min huvudfiende är egentligen inte de tunga teoretikerna utan just dem som föredrar en halvhjärtad highbrow-vinkel framför en briljant formulering. Det senare är förstås oändligt mycket svårare. Jag kan lära min sköldpadda att skriva tråkigt på en kvart men har ägnat hela mitt yrkesliv åt att lära mig själv att FÖRSÖKA skriva underhållande.
Jag nämner inga namn – touché. Till mitt försvar kan jag säga att då hade det blivit en helt annan text och fokus på just namnen och inte det sjukliga allmäntillståndet inom filmkritiken.
Du har också helt rätt i att det är lätt att rycka citat. Men min erfarenhet är tvivellöst att det sällan är de bästa skribenterna som hamnar i bioannonserna.
Begåvad blogg, by the way.
– Erik
erik: Jag håller som sagt med om att svensk filmkritik kunde vara bättre, även om jag inte riktigt delar din misströstan. Sen finns det väl inget motsatsförhållande mellan lagom doser highbrow och briljant stilistik. Filmkritik är ju som sämst när den är renons på både och.
I och för sig precis samma försvar som Sundgren skulle kunna anföra då...
Jag tvivlar inte på dina erfarenheter av bioannonserna, varför jag reagerade på att du valde ut ett Maaret Koskinen-citat, och kanske formulerade jag också ett lätt nojigt inlägg utifrån just det.
ha det
ps. lycka till med att lära din sköldpadda filmteori
Nej, teoritung kan man verkligen inte kalla svensk filmkritik. Då & då kan man i DN hitta en formulering som refererar till en eller annan teoretiker ("det synligas frenesi" e dyl) men det blir liksom på namedroppingnivå. "Termdropping" e dyl?
Nä nu var jag lite dum faktiskt, nu får jag dåligt samvete. Det är klart att man då & då hittar anknytningar & ansatser till filmteoretiska resonemang i svensk filmkritik, & då inte bara i DN. Det är inte bara på name/termdroppingnivå.
Men f ö får man kanske den filmkritik det finns förutsättningar för? Mer skrivtid, bättre villkor, bättre utrymme så skulle vi självklart få bättre filmkritik.
Men jag tycker inte heller den är usel som den är nu.
Det finns många sätt man skulle kunna göra sig lustig över den där artikel (och författarens övriga skarpsinnigt formulerade små mästerverk till intelligent underhållning). Med det är bara tråkigt, den innehåller egentligen lite för lite tuggmotstånd för att det skulle vara givande eller ens underhållande.
Gärna en kritik av ointelligent svensk filmkritik, men först verkar vi behöva ett cure for the medicine.
Skicka en kommentar
<< Home