Ségolène Présidente!

1) Hon är för ett turkiskt medlemskap i EU. 2) Hon är feminist. 3) Hon är inte Sarkozy.
Ja, jag erkänner att jag skulle vilja vara mer helhjärtat för Royal än jag är helhjärtat emot Sarkozy. Frankrike skulle behöva en annan politik, men för att få fram en annan politik skulle Frankrike behöva vara ett annat land, tycks det. Hur göra? I vilket fall som helst, trots inte helt idiotsäkra offentliga utgifter och allianser med anti-globalister som José Bové, hejar vi på Royal imorgon. Visst?! Ségo-go-golène!

In other news: P1:s Kulturnytts kritiker har tuffat till sig. Eller har de alltid varit tuffa? DN:s filmredaktör Helena Lindblad tog upp två nyliga exempel på sin blogg i veckan. Måns Hirschfeldts sågning av Gangster (”Kalkon, ditt namn skall hädanefter vara Gangster”) och Maria Edströms sågning av den samtida svenska deckaren, som hon kallade för ”det värsta bondfångeri som den litterära marknaden skapat i modern tid”, apropå Camilla Läckbergs nya.
I gårdagens upplaga av Kulturnytt blev Isobel Hadley-Kamptz av Negar Josephi ombedd att ”lägga av”. Tough nugget.

Annan reception: Denis Dercourts kyliga pianothriller fick ett övervägande varmt mottagande (I II III). Frankrikes högborgerliga klass som vi vant oss att se den, med stelopererade nackar och en manér som är kultiverad på gränsen till robot, är också bästa tänkbara labbråttor för En studie i hämnd. Ju mer ansträngd fasad desto mer anfådd åtrå. Jag skrev ju tidigare om hur bra Catherine Frot var på att andas genom näsan.