Spider-Man 3 (2007)

Jag brukar myndigt intala mig själv att det är något med superhjältefilmer som jag vuxit ifrån och efter barnsben heller inte hittat tillbaka till, och det är inte för att jag är orolig över att bli den där välanpassade yrkesakademikern som klär ut sig till Chewbacca varannan lördag.
Med det sagt gillade jag ändå Spider-Man 2 och den första filmen var helt okej, liksom Batman Begins som Superman Returns. Men i och med Spider-Man 3 tycks den här nya eran av superhjältefilmer definitivt ha nått stagnationens brant. Avmattningstendenser har väl funnits tidigare, inte minst på grund av utbudschocken. Någon som minns Daredevil eller Elektra?
Men nu tryter verkligen idéerna. Jag har ingen aning om varför men skyller det på att Michael Chabon inte varit med att skänka psykologisk trovärdighet åt manuset den här gången. Istället gottar sig Sam Raimi i Peter Parkers nördighet och det är återanvändning och upprapning av gamla teman. Harry Osborn ska fortfarande hämnas sin far och jag börjar trots full fläkt och visuell glisten få svårt att överse med att de helt enkelt inte bara pratar ut om det istället för att prompt jaga varandra i dåligt upplysta gränder på svävande skateboards.
Sedan är det åter fler förödmjukade män som får superkrafter och en chans att ge igen på omgivningen, fastän det är Mary Jane som gjort sig mest förtjänt av genmodifiering.
Jag tycker inte att den är rolig heller, trots försöken med Peter Parkers walk on the wild side. Oh, Bruce Campbell lyckas förresten, förstås, vara på pricken i en kort scen som den generiske Fransmannen i amerikansk film.