Skolbio

När jag pluggade italienska på gymnasiet hade jag en ganska bedårande italiensk kvinna som lärare. Faktumet att ingen i klassen kunde någon italienska hindrade henne inte från att inleda varje lektion med att prata i tio minuter om vad vet jag, kanske skvaller från Italien. Men det var alltid med ett leende på läpparna och vi lärde oss snart att le på rätt ställen. Hon delade ut en stencil med illustrerade exempel på italienska gester och svordomar. Men roligast var det förstås när hon visade film. Cinema Paradiso, Il Postino och jag tror ytterligare någon film med Philippe Noiret. Alltid var det något att snyfta åt.
När hon gick i pension ersattes hon av en ung svenska som vi fick göra hembesök hos och laga egen pasta. Needless to say, pastan gick inte att äta och vi sörjde vår italienska återstoden av sista ring.
Och här var det meningen att jag skulle fortsätta skriva om Cinema Paradiso-regissören Giuseppe Tornatores Dold identitet som har biopremiär nästa fredag. Något om att allt gemyt är som kirurgiskt avlägsnat och att titeln låter på samma gång Hollywood och Michael Haneke, även om det inte säger mycket om filmen och kanske bara är ett tecken på bristande fantasi hos de svenska distributörerna.
Men nu har jag inte sett Dold identitet. Så jag nöjer mig med att konstatera att Philippe Noiret gjorde sig bra på bild. R.I.P.