Doper than opium

Hehe, John Schlesingers The Believers börjar med att Martin Sheen joggar svettigt över ett vägkrön. Lite oroväckande musik. Är det där en bil som jagar honom? Nej, det är bara mjölkmannen! Puh. Sheen sneddar säkert in på sin villatomt. Åh, John!
Men det blir nästan Maratonmannen-obehag per omgående i alla fall. Sheens fru står i spilld mjölk och när hon tar tag i den elektriskt defekta kaffebryggaren dör hon efter en halvminuts skakande. Scene.
Sen är det naturligtvis (suck) en genomdjävulsk afrikan som på jedi-manér smugglat med sig häxkrafter genom flygplanskontrollen, och jag har egentligen svårt för religiösa thrillers, men 1980-talets New York är så fint! Så Fåfängans fyrverkeri. Opium.
Harry Schein skrev: "Idrott är opium för folket. Så travesterade Ivar Lo-Johansson Lenins syn på religionen. Och Khomeini säger att musiken är opium för folket. Jag finner denna propaganda för opium ansvarslös."
(Jag passar på att citera vad Schein skrev om sin förälskelse i Käbi Laretei: "Jag följde slaviskt hennes nycker, träffade henne närhelst det behagade henne att kalla på mig. Jag bytte till hennes tandkräm, var under en lång tid övertygade om att djupfryst spenat var bättre än färsk spenat.")
Ännu ett guilty pleasure: Kommande bioattraktionen Mr. Brooks med Kevin Costner. Så mycket att förundras över att jag blir mållös, ger upp och dras med. Costner spelar Mr. Brooks, en mordmissbrukare påhejad av låtsaskompisen William Hurt. Han ska väl vara lite ångerfull, Mr. Brooks, men det är på sin höjd halvhjärtat gestaltat. Costners rolltolkning måste gå till historien som en av de mer obegripliga.
Att förklara hur historien utvecklar sig är hopplöst. Det är en sån film som en del amerikanska kritiker suckar över och säger är "all over the place". Men i det här fallet innebär det bara att Mr. Brooks inte innehåller en död sekund. Många dumma, osannolika sekunder, men ingen död. Dane Cook är rolig också som seriemördaraspirant.