Kocky

I. Jag vet inte hur många gånger jag hört att kocken är den nya rockstjärnan. En smula väntat skriver Karolina Ramqvist om det idag, myten om kockens råmanliga ståndaktighet och dem som vill leva den. Anna Hellsten var ute i ett liknande ärende förra året.
Mycket riktigt. Men det var inte mycket alfahanne över Bill Buford, som skrivit köksskildringen Hett, på Kulturhusets författarscen igår. Karsten Thurfjell frågade vad kockar tyckte om att bli beskrivna som monster i boken och Bill konstaterade att "they love it" men att de flesta ändå är dyslektiska. Karsten påpekade att han gjort samma observation i Sverige.
Så, kockens machoposer kanske har sin förklaring i specifika läs- och skrivsvårigheter? Sad.

II. Den svenska titeln på Denis Dercourts La Tourneuse de pages avslöjar mer än nöden kräver. En studie i hämnd, liksom. Ja, vi fattar! Kunde den inte bara fått heta Bladvänderskan?
Idag är det biopremiär för Jia Zhang-Kes Still Life som fick Guldlejonet förra året. Filmen skildrar efterverkningarna av Kinas utbyggda vattenkraft. Tvångsförflyttningar och översvämmade städer. Den har fått titeln Stilla liv i Sverige och det är väl en snygg titel. Men Ännu liv, mot alla odds, känns som en minst lika korrekt översättning efter att ha sett filmen. Eva af Geijerstam har andra funderingar:

Svenskar och tyskar kallar det stilleben. Engelskspråkiga säger still life. Fransmän och italienare "död natur": nature morte, natura morta. Den stillsamma ironin i kinesiske Jia Zhang-Kes titel har gått förlorad i den svenska översättningen. Inte för att vara petig, men det är inte endast stilla liv utan även "stilleben" i betydelsen död natur hans kamera kontemplerar.