Nationalkaraktärer

Jag antar att det finns något förbjudet lockande i att försöka gå till botten med nationalkaraktärer. Själva tanken på nationalkaraktärer känns så urbota pre-2000-tal, så anti-globalisering, så dum.
För det första låter det sig helt enkelt inte göras, det är komplett utsiktslöst att försöka hitta den där "folkanden". Det är också totalt livsfarligt, det har historien visat, visar fortfarande. Ändå letas det, under olika förevändningar.
Men om vi lägger idén om en metafysisk folkande som bor i varje invånares själ åt sidan, och koncentrerar oss på gemensamma erfarenheter, är det kanske möjligt att finna något som liknar ett psykosocialt nationaltillstånd, både genom spegelbilden och genom andras sätt att titta. Det var väl det Fredrik Lindström försökte med i tv-serien Världens modernaste land, som nu går i repris, och blev duktigt utskälld (och stundom hyllad) för.
Den tyska journalisten Sabine Bode har försökt förklara den tyska ångesten i två böcker. Martin Lagerholm skrev om det för ett tag sedan i SvD. Idag står det att läsa i samma tidning att den tyska litteraturen fungerar dåligt på den utländska bokmarknaden. Anledning? Den är för deppig.