Vår

Så har solen äntligen börjat visa sig igen. Min soffa fungerar utmärkt som ställföreträdande balkong, även om det fortfarande är för kallt för att ha fönstren på vid gavel. Så det är lite som ett orangeri.
Det sägs att Sveriges sollösa isvärld till vinter skapar strömningar av bortlängtan och utbrytningsförsök. Att våren sen kommer som en befriare och återupplivar, om än i ultrarapid, det som varit (själsligt) bottenfruset. Förträffligt! Så det är kanske för att skynda på blidvädret och frambesvärja våren som folk tror att de kan börja lyssna på reggae redan nu, fastän det är långt till sommartider. Ha!
Andra pålitliga vårtecken är luftballonger och massiv affischering för någon fat free frozen yoghurt. Jag misstänker att The Knife snart försvinner från min spellista och ersätts av något inte fullt så marinblått, något som är mer åt azurhållet. Något som är mer soldäck (Barry Manilow).
Men håll i hatten. För det har varken varit vårdagjämning eller vårfrudag än. Det är kallt och sjavigt, nedsjaskat och grått, ett tag till. Och hela vårupplevelsen hänger just på att man hängivit sig under vintern och anpassat sig till klimatet och mest stannat inne, alternativt gjort kalla utomhusvintersaker. Aldrig låtit längtan efter värme manifestera sig genom reggae, paraplydrinkar eller resor till tropikerna.
Men man måste förstås kunna tjuvstarta lite nu, i kallmars, om man vill, annars föreligger risk för frossa sen i april. Jag lyssnar på I'm from Barcelona och Caetano Veloso i den soluppvärmda soffan.