Thank you for smoking (2005)

Nästa fredag har Thank you for smoking svensk premiär. En film som fått uppmärksamhet mycket tack vare sin osannolika protagonist, den munvige tobakslobbyisten Nick Naylor, även kallad yuppiemefistofeles. Han tycker om att snacka skit, som han själv uttrycker det. Han gillar utmaningen i att företräda den tobaksindustri som i princip alla hatar. Han är "moraliskt flexibel". Aaron Eckhardt gör honom utmärkt oljig.
Thank you for smoking är också en underhållande uppgörelse med amerikansk retorik, en studie i manipulativ argumentationsteknik. För det handlar om att argumentera snyggt och korrekt, inte om att egentligen ha rätt. Hamnar man i ett knivigt läge kan man alltid försöka lura in sin debattmotståndare på något sidospår som snart leder till en återvändsgränd, föreläser Nick för sin son. Exempelvis: Åberopa gärna "valfrihet", den amerikanska dygden framför andra, och debatten om själva sakfrågan, vilken den än må vara, faller i glömska.
Debutanten Jason Reitman, son till Ivan Reitman (han som gjorde Ghostbusters), har regisserat och det är en rolig film med kvick dialog. Delvis klassisk USA-bashing, delvis hån av moralisk högfärdighet i vänsterled. För det är tydligt att filmen inte vill välja sida, vilken den som satir gör helt rätt i, även om William H Macys tobaksmotståndare i och för sig är helt endimensionell (han har Birkenstock-tofflor). Men annars sitter Thank you for smoking tryggt på stängslet, ja, ibland nästan lite envist. I slutändan blir den nästan vimmelkantig av att hålla balansen.
Jon Stewart stör sig också han på allt retoriskt rävspel. Allt det som i debatter mest är struntprat, lurendrejeri och dimridåer. Och så spinning. Här är ett illustrativt klipp från 2004 där Jon Stewart, känns det som, våldsgästar CNN:s Crossfire.