Knarkets vägar äro utgrundliga

Apropå knarkdebatten (1 2): Köpte en ganska snygg utgåva av Charles Baudelaires (1821-1867) De artificiella paradisen för 50 kr på Street-marknaden förra året. Läste två tredjedelar, nickade och ömsom drogs med, ömsom kollrades bort av språket. Baudelaire tog klart och tydligt avstånd från haschisch- och opiumdrogerna, om än lite motvilligt.
I The New Yorker finns en lång text om den gamle Baudelaire-beundraren Walter Benjamin (1892-1940) med anledning av dennes på engelska nyutkomna On Hashish:

By the time Benjamin tried drugs, he had been reading and wondering about them for years, and when the moment finally came it proved to be a letdown, at least in the philosophical sense. This is not to say that Benjamin did not experience, and enjoy, all the usual effects. He felt mellow. “Boundless goodwill. Falling away of neurotic-obsessive anxiety complexes,” he noted during his first attempt. He saw weird visions, such as “a long gallery of suits of armor with no one in them. No heads, but only flames playing around the neck openings.” He even got the munchies: “I had been suddenly unable to still the pangs of hunger that overwhelmed me late one night in my room. It seemed advisable to buy a bar of chocolate.”

Varför är det ingen av av samtidens prominenta intellektuella (Jan Guillou?) som ägnar sig åt den typen av ambitiösa fältstudier?