Sleeper cell

Igår hade Sleeper cell premiär på ettan. Det är kul att mer nyanserade bilder av muslimska terrorister dyker upp, och inte bara nyanserade i avseendet avsaknad-av-helskägg (tänk Marwan i 24). Andreas Nordström skrev om det i Expressen igår. I det första avsnittet var det dock främst terroristernas utseende och fritidsintressen som hann nyanseras, och inte så mycket deras bevekelsegrunder. För ondskefulla var de likafullt, men det är kanske ett karaktärsdrag som är svårt att kringgå i ett pilotavsnitt till en amerikansk tv-serie som handlar om människor som de facto ska massmörda. De avslutade exempelvis avsnittet med att, till synes utan dubier, stena en "förrädare".
Paradise Now om palenstinska självmordsbombare i vardande lyckades, som Aftonbladet i ett ögonblick av självinsikt uttryckte det, ”krypa effektivt bakom skrikande rubriker”. Där var inte de tänkta banemännen heller lika grabbiga som hittills i Sleeper cell och de hade också ett tydligare uttalat motiv bakom sin planerade attack. Och filmen var delvis israelproducerad. Så ingenting är omöjligt.
Men Sleeper cell kryper också runt, runt i den amerikansk vardagen med grillfester och bowling. Och terrorister. Enligt folk som tittat på fler avsnitt är mer att vänta och karaktärerna tillåts antagligen ta ut svängarna åt mer oväntade håll och förklara vad som ligger bakom blodtörstigheten. Det ska bli spännande att följa.
Terroristcellen i Sleeper cell är trovärdigt småskalig mitt i all osannolikhet. Serien utmanar även den stereotypa bilden av en muslim i och med fåtalet inblandade araber. För här är det istället en fransman, en amerikan, en bosnier och så vidare. Att terroristen är en man råder det däremot ingen tvekan om.
Den muskiga mannen i tygskynken är inte bara en trött kliché utan också förbannad lögn. När terrorplaner senast uppdagades i England framgick det ju tydligt att de misstänkta var som vilka vanliga britter som helst, assimilerade och en del av samhället, som man sade.
Så vilka slutsatser ska man dra? Sleeper cell och nyhetsrapportering säger ju att "dom" beter sig som "vi" och att det alltså är omöjligt att identifiera illdådaren i vardagen. Ska människor då bara låta livet ha sin gilla gång (förmodat passivt ge upp) eller ska de börja misstänka precis alla i sin omgivning (förmodat aktivt göra motstånd)? Än så länge inget ställningstagande i Sleeper cell.
Men ändå: ”Se dig omkring. Vem kan du lita på?” står det i SVT:s reklam för serien. I gårdagens Metro intervjuades huvudrollsinnehavaren Michael Ealy och han menar att seriens framgång beror på att den visar hur "terroristceller smälter in i samhället". Alla är potentiella våldsverkare. Var på din vakt. Hmm. Men kanske är det meningen att det åtminstone ska vara bättre än att bara en-sån-som-ser-sån-ut misstänkliggörs. Utåt sett finns det inga "dom" och det finns inga "vi". Det blir ett slags jämnt fördelad, heltäckande, om än lika lika våghalsig, misstänksamhet.
Men, i Sverige tittar vi ändå hellre på Filip & Fredrik.

Uppdaterat torsdag, augusti 31, 2006:
Kjell Häglund ondgör sig över tv-kritiker som avfärdar serier efter ett enda sett avsnitt.

Uppdaterat torsdag, september 7, 2006:
Svensk tv-kritik åter på tapeten AKA Kjell Häglund-nytt.