Babel (2006)

Redan titeln är anspråksfull. Babel. Det öppnar för bibliska implikationer och teologiska tolkningar. Jag misstänkte först att filmen skulle vara någon form av uppgörelse med en samtid som fått dille på kommunikation. Att vi människor i vår iver att överbrygga avstånd med hjälp av teknologi råkat förlora varandra i bruset. Att allt det som måste bli sagt istället förtigs när ettor och nollor får beteckna vårt känsloliv.
Men jag oroade mig för en teknofob dystopi lite i onödan, visade det sig. Babel handlar förvisso om att vi måste lära oss att lyssna på varandra, men den försöker sig inte på några halsbrytande allusioner på den heliga Skrift eller pekpinnar om farorna med informationssamhället. Babel är i första hand existentiell. Det är ett drabbande drama med kosmopolitiska förtecken och några överlappande historier samsas om utrymmet. Alejandro González Iñárritu försöker lära sig hur man gör ett globalt lapptäcke, även om det egentligen är klippningen snarare än regin som gör att alla delar sitter ihop. Livspusslet, om man så vill, handlar i Babel om så mycket mer än avdrag för hushållsnära tjänster.
I Japan sörjer en dövstum flicka sin mors självmord och håller samtidigt sin far på behörigt avstånd. I Marocko köper en familj ett gevär för att skydda fåren från hyenorna. På en väg en bit därifrån i en buss sitter ett par amerikanska turister med giltigt visum. I USA arbetar en mexikansk kvinna som hemhjälp utan uppehållstillstånd. Människorna beträder okänd mark och rör sig i fysiska såväl som själsliga gränsområden.
Det är, för att fortsätta i samma anda, frestande att tala om gränssituationer, existensfilosofen Karl Jaspers benämning på avgörande existentiella lägen. Gränssituationer är situationer som det inte går att undkomma. Till exempel döden. När man konfronteras med en sådan situation betonar Jaspers hur viktigt det är att man inte försöker fly undan utan möter den som en människa med fria val. I Babel gör man så gott man kan, men är samtidigt slav under omständigheterna.
Fruktan är, för att tala med Sartre, en annan existensfilosof, när möjligheterna inte är ens egna utan bestäms av någon annan eller något annat. Med tanke på slumpens vågmästarroll i Babel är det här i sådana fall frågan om isande skräck. Det är ödesmättat redan från första stund och det känns nästan, inte minst med Alejandro González Iñárritus tidigare två filmer i någotsånär färskt minne, uppgjort på förhand att något eländigt kommer att inträffa. Inte ens en uppbruten kronologi eller en skenbart planlös klippning kan rå på slumpens oförvitlighet. Den kommer att ge utslag. Befinner man sig i González Iñárritus universum kan man inte räkna med att det slår väl ut.
González Iñárritu etablerar ett förrädiskt lugn som enbart förstärker känslan av ett hot i det fördolda. Olyckan kan vänta bakom nästa hörn, eller i nästa kameravinkel. En sekunds oaktsamhet straffas obönhörligen och det gäller att gå varsamt fram. Det hela är kanske menat som en vänlig uppmaning, en välbehövlig påminnelse om vikten av att ta vara på vad man har eftersom allting när som helst kan gå åt helvete. Eller så är det bara skrämselpropaganda, även om jag inte riktigt har González Iñáritus politiska program klart för mig. Att alla ska passa sig jävligt noga?
Som en parentes är det värt att notera att Brad Pitt spelar grånad äkta make. Och när den manlige stjärnan med sex appeal i förtid nedlåter sig till gråa hårslingor och glåmigt smink, ungefär vid toppen av sin karriär, då kan man misstänka att han går i Oscarstankar. Russel Crowe fick en statyett för sin silvergråa professor i A Beautiful Mind och häromåret blev Tom Cruise nominerad för porträttet av en oborstat grå gangster i Michael Manns Collateral. Det tycks inte röra sig om de grå tinningarnas charm lika mycket som ett presumtivt prestigelöst uppoffrande för konsten. Det klär en man.
När historierna slutligen ska konvergera hamnar den japanska flickan lite på undantag, men samtidigt är det den historien som tydligast uppehåller sig vid filmens titel. Frånsett mina reservationer är det ändå inkännande när González Iñárritu väl, så att säga, satt sina karaktärer i skiten. Frågan är ändå vart den annonserade anspråksfullheten tog vägen, eller, snarare, vart den ledde.
Men i slutet, som vid en första anblick kanske känns lite tillkämpat försonligt, går det äntligen att ana politiken bakom alla personliga tragedier. För även om slumpen träffar urskillningslöst blir det i globaliseringens tidevarv så mycket tydligare att somliga är bättre rustade än andra att klara smällen. Det är inte helt lätt att omsätta sitt fria val i praktiken. Särskilt inte när en världsmakt beordrar fram patruller för att skydda de sina mot alla de andra.