Årets juldekoration

The Science of Sleep var en besvikelse. Inte för att jag hade särskilt skyhöga förväntningar, jag hade snarare misstänkt att Michel Gondry skulle irra bort sig utan ett genialt Charlie Kaufman-manus.
Filmen handlar om Stéphane, en illustratör som har på sig pappas sjuttiotalskavaj och en knasig toppluva, och som Cartman i South Park helt korrekt skulle karaktärisera som en fucking hippie. Stéphane är därtill en förvuxen pojke som bara vill leka och bli älskad men det går inte eftersom han är så självupptagen att han inte förstår att andra människor också kan känna känslor.
Det ska väl vara självupplevt och självbiografiskt till stora delar också och, jag vet inte, det blir nästan självförhärligande på samma gång.
Dagdrömmeriet är delvis ett annat än i Marie Antoinette, men med motståndet mot långtråkigheten och lönearbetet är Michel Gondry något på spåren, ett högst aktuellt och privilegierat västerländskt missnöje.
Men manuset fungerar inte riktigt utanför drömsekvenserna och det är disparata små experiment snarare än en sammanhängande undersökning av minnets teknologier. Kanske är det meningen. Men det blir ändå aldrig något kreativt kaos att skaka uppskattande på huvudet åt, även om utflykten till en värld av toapappersrullar är klart värt. Stop-motion-animeringen är också svår att inte charmas av, och alla små uppfinningar att fördriva tiden och förgylla livet med älskar jag per definition, minns Pére Jules hytt i Jean Vigos L'Atalante.
Jag gick åtminstone hem och möblerade om vardagsrummet, eller försökte i alla fall, efter visningen. Och sen fick jag ett reklamblad från Claes Ohlsson tillsammans med tidningen i morse och fastnade direkt för en fin fiberoptikby (bild). Jag tänkte att jag kunde spela in en film i omgivningarna med min mobilkamera. Det var nog ändå tack vare Gondry.