LDN kallar

Kom nyss hem från en rätt ljuvlig vecka i London, även om den avslutades med en sämre version av Spielbergs The Terminal. Trafikkaos och ett missat flyg, jag fast på Heathrow från och till i 24 timmar, med en lika osammanhängande engelska som Tom Hanks figur, I assure you, men utan brun kostym och med rock + en hårt åtsmitande, len halsduk runt halsen istället och en otymplig trunk över axeln. Hata Heathrow. Hata stand by. Tack och lov för Marks & Spencer's Simply Food.
Hann i alla fall läsa lite. Både Newsweek och The Economist har annonser för Patek Philippe-klockor på baksidan, med en pappa som tålmodigt lär sin son något om motorer respektive de fyra räknesätten. New Yorkers baksida pryds av Uma Thurman och hennes handled med armbandsuret från TAGHeur. Vad är grejen med dyra klockor? Min underarm skulle aldrig orka bära upp nåt sånt där flådigt.
Mycket brödtext om kongressvalet i USA annars. The Economist räds några protektionister på vänsterflanken men konstaterar att republikanerna, hur man än vrider och vänder på det, förtjänar en rejäl motgång. Frågan är bara vilken politik demokraterna de facto har att komma med? Hendrik Hertzberg skriver om smutsigt kampanjande i New Yorker. Nick Paumgarten skriver om de politiska lägrens Wikipedia-beefar i samma tidning, kanske motsvarigheten till den svenska "spionskandalen". Gamla härliga opålitliga internet.
Men så också religion som en tung slöja över hela kalaset. Veckans Newsweek haltar lite efter Time Magazines liknande nummer förra vecka. Time hade också fler och fylligare grafer och mer mastig statistik. Men det är alltid obehagligt att läsa om hur många människor som villigt låter sig duperas, låt det vara sagt. Bra reality check. Men i USA verkar man ju tro på det historiska budskapet med Thanksgiving också, vilket även Elizabeth Kolbert berör i sin recension av en bok om folkmordet på armenier i New Yorker. Ta de här evangeliska nötjobben i dokumentären Jesus Camp förresten. Eller att 80% av de evangeliska väljarna gillar dödsstraffet. Gud.
Så skriver Wired i sitt novembernummer som en kontrast till alltihop om The New Atheism, en egentligen försvinnande liten rörelse på gräsrotsnivå. Men det är uppriktigt skrivet av Gary Wolf, en agnostiker som vill men inte riktigt kan vara hårdför ateist, och samtidigt är det lite ängsligt amerikanskt när han antyder att det skulle vara en social omöjlighet att vara tvärsäker ateist. Hur klara middagsbjudningar? (Men å andra sidan, hur bra funkar det att vara tvärsäkert religiös på en middagsbjudning i Sverige? Jag vet inte, har aldrig stött på någon förutom farmor och farfar. Knappt varit på någon middagsbjudning heller, höll jag på att skriva.) Naturligtvis är den orubbliga ateism som Richard Dawkins saluför inte särskilt pragmatisk. Det är lite som Torbjörn Tännsjö som nyligen i P1:s filosofiska rummet sa att han föraktade religiösa människor för deras (ungefär, ur minnet) feghet och ovilja att se livet i vitögat. Sen får en mer smidig filosof som Daniel Dennett som inte står och gallskriker på barrikaderna, komma till tals. Men utan att bli alltför fundamentalistisk håller jag med Dawkins om att det inte går att rättfärdiga en gudstro genom att hänvisa till vetenskapens brister eller att man inte empiriskt kan avfärda någon guds existens. Får då kan man väl tro på The Flying Spaghetti Monster lika gärna?
Plus att alla hyllar Borat överallt.
Jag gav till slut upp och betalade nästan vad CSN ger mig i månaden för den allra sista business class-biljetten igår kväll. För det fick jag några kakor och en Singha i den skandinaviskt olyxiga SAS-loungen. Plus champagne och varm handduk på flyget. Va fan.
Kanske skriver mer om själva London sen.