Leviathan

Den engelske 1600-talsfilosofen Thomas Hobbes var skraj för demokrati och förespråkade en odelbar regeringsmakt för att på så sätt skydda de fundamentalt egoistiska människorna från varandra. Om man skulle låta människorna hållas skulle det bli ett allas krig mot alla; det fasansfulla naturtillståndet.
Den suveräna maktapparaten skulle försörja sig genom skatteintäkter och tämja människorna genom att stifta lagar, hålla sig med en armé och censurera oönskade offentliga uttalanden. Suveränen skulle även bestämma över religionsutövning eftersom endast en lära skulle få förekomma.
I sin artikel om dagens Kina refererar James Fallows till Hobbes skräckscenario där alla krigar mot alla. För det tycks vara lite så det ser ut i folkrepubliken, trots att landet faktiskt just styrs av en centralmakt helt ointresserad av yttrande- och religionsfrihet. Hobbes, vad gick fel?
Här en sammanfattning:
Förutom allt det positiva, spännande och överväldigande, är det bristen på tillit som tycks känneteckna utvecklingen i det kinesiska samhället. Och vem skulle de egentligen kunna lita på? Staten? Tss.
Fallows exempel från Shanghais kollektivtrafik är tendentiöst men talande: Människor som väntar på att kliva på tunnelbanan är så oroliga över att förlora sin plats i kön att de inte flyttar på sig när dörrarna öppnas så att passagerarna kan ta sig ut, med det tämligen meningslösa resultat att ingen kan kliva vare sig av eller på. (Kanske ska man alltså räkna med att bilförsäljningen i Kina kommer att fortsätta att gå i taket, de alarmerande höga dödssiffrorna i trafiken till trots.)
Fallows jämför Kina med Japan där den sociala disciplinen internaliserats genom år av träning. Kina beskriver han istället som en stor bunt individer som bara beter sig lydigt när de tror att storebror ser dem: ”I have not before been anyplace that seemed simultaneously so controlled and so out of control.”
För den dödlige Guden, som Hobbes kallar den suveräne makten, tycks inte funka i praktiken. Kanske skulle Hobbes bara ropa efter hårdare tag, men den kan ju inte vara överallt samtidigt och inpränta sina förhållningsregler, även om den skulle försöka. När den i Maos skepnad försökte som värst, dog människorna ändå bara.
Bristen på tillit har inte bara konsekvenser för den vardagliga samvaron utan också för ekonomin. För även om Kina är en av världens största ekonomier saknar den företag av motsvarande storlek. För om man nu inte litar på människor på tunnelbanan, hur ska man då kunna lita på sin revisor, börsanalytiker, investerare eller entreprenörer? Pålitlig bakgrundsfakta är inte alltid lätt att hitta, korruptionen är utbredd. Sociala skyddsnät? Nej, bäst att ta vad man kan medan man kan. Inte lita på nån. Alla mot alla.
Så i någon mån är dagens Kina båda av Hobbes tänkbara världar samtidigt. Dels den där naturtillståndet råder och allt styrs av människans självbevarelsedrift, dels den där en central statsmakt bestämmer allt. Darn it.