It is what it is

Jag sitter ute och lyssnar på Madlibs Shades of Blue och läser Johan Asplunds essäsamling Munnens socialitet. (Asplund är en gammal poppis socialpsykolog och kultursociolog och skrev 1987 en bok med titeln Om hälsningsceremonier, mikromakt och asocial pratsamhet. Asocial pratsamhet!) Han irriterar sig över att konstvetare har en tendens att psykologisera, vilket bland annat drabbat Carl Fredrik Hills eftermäle.
Det är väl lätt hänt att man leker detektiv som konstvetare, eller uttolkare i största allmänhet, och söker efter dolda intentioner i något häftigt penseldrag, i förbifarten ställer en diagnos och förlitar sig på tvivelaktiga historiska källor bara för att det passar in i den föreställda sjukdomsbilden, att man bergsäkert konstaterar givna förlagor och inspirationskällor för att skänka vederhäftighet åt analysen och sken av spränglärdhet åt författaren.
Men vad säger egentligen floskler om konstnärens ”inre kamp” och ”konstitutionella sårbarhet” om en målning? Eller om konstnären själv? Ta också Erik Blombergs djuptolkning: ”I naturmotivets förklädnad ger de [djupa hjulspåren i målningarna] uttryck åt en förträngd – och kanske perverterad – sexualdrift med otillfredsställda infantaila och sadistiska tendenser.”
Ursäkta, men känner du honom eller?
Kolla på bilden ovan. Säg hur sjuk i huvudet han är.
(Jag var förresten på en Hill-utställning i Tensta Konsthall häromåret och drack gott myntate. Ville bara berätta det. Gillade den här bäst.)

Madlib - Montara