Sult (1890)

Efter att ha läst och försjunkit i Pan var kanske inte Svält vad jag väntade mig av Knut Hamsun. Från naturmystik i Nordnorge till Oslo och stadens anonymitet (huvudpersonen namnges inte ens) och, tja, djungelliknande villkor för överlevnad. Utöver en proletär 1800-talstouch har Svält också en ytterligt sympatisk stackars frilansskribent som avsändare.
Svält är ett slags föregångare till både Salingers Räddaren i nöden och Leif Panduros Skit i traditionerna, en jagroman om en man i upplösningstillstånd, om än något äldre och mindre välsituerad än pojkarna i nämnda böcker. Hamsuns grubblerier påminner faktiskt också om landsmannen Erlend Loe, även om det är mer hjärtknipande och, i brist på bättre ord, bättre.
Den utsvultne skribenenten sitter på sin kammare, alltid sen med hyran, och försöker desperat skriva något som kan tänkas inbringa fem, kanske rentav tio kronor (och dagens unga visstids- eller projektanställda journalister ler sorgset i mjugg). Han försöker till och med få jobb som revisor men får ett negativt besked eftersom han daterat sitt ansökningsbrev till 1848, han har fått dille på 1848, och köpmannen vill ha någon som kan handskas med siffror.
Han är snart hemlös, hungrig och börjar förlora sans och måtta. Samtidigt är han skoningslöst självkritisk i sin dialog med sig själv och viker inte en tum, har sin heder och stolthet att tänka på. Men han inser emellanåt att han inte har råd att vara rättfärdig och rättskaffens jämt. Men då ångrar han snart sina infall och försöker återupprätta sin moraliska oantastlighet. Fylls av raseri ena stunden men slits sönder av ånger i nästa och faller i gråt.
Som tur var är han också väldigt underhållande i all misär, kanske just på grund av orimligheten i hans tillvaro. En mörk kväll övertygar han sig själv om att utge sig för att vara en rumlande journalist på Morgenposten som tappat bort sina nycklar. På så sätt får han spendera natten, med hedern i behåll, i en cell istället för ute i skogen. I cellens kompakta mörker angriper ”svältens vilda vanvett” honom. Han kommer på ett nytt ord, kubooa, och försöker utforska betydelsen av det.

Det behövde inte betyda vare sig Gud eller Tivoli, och vem hade sagt att det skulle betyda kreaturutställning? Jag knöt handen häftigt och upprepade: Vem har sagt att det ska betyda kreaturutställning? [...] Jag ligger där på britsen och småskrattar men säger ingenting, uttalar mig varken för eller emot. Det går några minuter och jag blir nervös, det nya ordet plågar mig oupphörligen, vänder hela tiden tillbaka, bemäktigar sig till sist alla mina tankar och gör mig allvarlig. [...] Nej, egentligen var ordet ämnat att betyda något själsligt, en känsla, ett tillstånd – kunde jag inte förstå det? [...] Då förefaller det mig som om någon talar, blandar sig i mitt samtal, och jag svarar ilsket: Vafalls? Nej, maken till idiot finns inte! Stickgarn? Varför skulle jag vara förpliktigad att låta det betyda stickgarn när jag var speciellt emot att det betydde stickgarn? Jag hade själv uppfunnit ordet och jag var i min fulla rätt att låta det betyda vad som helst för den delen. Såvitt jag visste hade jag inte uttalat mig själv än...

Hans dagliga, tappra försök att undvika förnedring och få sig en bit mat avbryts ibland av jakten på ett stearinljus, så att han skriva på sina avhandlingar och dramer också när det blivit mörkt. Men ingen vill ha hans glasögon eller gröna täcke, och västen har han redan pantsatt. En redaktör erbjuder honom ett förskott, vår hjälte blir rörd till tårar av den generösa gesten men tackar värdigt nej. Och ångrar sig.
Desto mer sorgligt blir det därför när han måste ge avkall på sin högt värderade moral samtidigt som han aldrig tycks vackla i sin tilltro till individens egna ansvar eller den fria viljan. Han förebrår inte samhället för sin utsatta situation och ber helst inte om allmosor.
När han efter sin deliriska natt i cellen är på väg ut blir han inte erbjuden någon matbiljett eftersom alla tror att han har fast arbete, är journalist. Och han vågar inte be om en, trots att han inte ätit på över tre långa dagar och nätter.

”Har ni sovit gott då?”
”Som ett statsråd!” svarade jag. ”Som ett statsråd!"
[...]Med högburet huvud, en millionärs hållning och med händerna instuckna under rockskörtet skrider jag ut från rådhuset.