Valår

Pratade med min kompis (film)Jonas om (tidningen) Ordfront och sånt som känns gammalt. Han föreslog att jag bara var less på Ordfront eftersom jag tycker att den är "omodern". Jo, kanske det. Men politik måste väl alltid vara modern? Att, vilket också är min illa underbyggda karaktäristik av Ordfront, lösa/utnyttja nya problem/möjligheter enbart med hjälp av 30-158 år gamla omvärldsanalyser är väl aldrig bra.
I Frankrike har ungdomarna nu kravallerat, inte helt oförståeligt kanske, men många verkade bara, erkände det också, vilja leka -68. Skillnaden är väl att ungdomarna nu kämpar för att bevara istället för att, som då, förändra. Det är en utdragen, sorglig och stolt dödskamp Frankrike envisas med. Konservera nationen istället för att anpassa sig till en globaliserad verklighet och fatta att de aldrig får världsherraväldet åter. Turligt nog. Kolonierna slår tillbaka.
Till saken: Så är det åter ett ambivalent valår. Vad göra? Daniel Wiklander sammanfattade, apropå den liberala, "nyborgerliga" tidningen Neo, läget bra på sin blogg för ett tag sedan:

I ett snävt realpolitiskt perspektiv är vi givetvis utlämnade åt de båda blocken i svensk politik, och den som helst av allt skulle vilja spränga den socialdemokratiska maktapparaten i småbitar har få valmöjligheter förutom att lägga sin röst på högern i höst. För att sedan gå hem och kräkas.

[...]

I diskussioner med nära vänner är vi rörande överens om att försöka få bort socialdemokraterna med alla medel. Vid slutsatsen att vi därmed skulle kvalificera oss som “höger” reagerar vi med äckel. Vi är fan inte höger. Bara så otroligt trötta på den svenska modellen.