NY, Rodeo och Ozon

I. Var förresten på välkommen resa till New York för några veckor sedan. Allt var ball och det osade rök från kringelstånden i varannat av Manhattans gathörn. Tog tillfället i akt att läsa tidningen i Central Park i vårsolen, var på MoMA (roligt namn) och köpte ett billigt King Kong-brädspel på NBC-butiken vid Rockefeller Center (det verkar sådär). Åt black and white cookies och var en sväng förbi FN. Tänkte på Annie Hall och Manhattan när vi åkte buss längs östra stranden och på I sista minuten när vi var på Grand Central Station. Köpte massa magasin och drack Diet Dr. Pepper och, jo, blaskigt kaffe. Billboard med lättklädd Fredrik Ljungberg och lättklädd tjej på Times Square, minsann. Hade hon näpna mörkhåriga från första Paradise Hotel som servitris på ett italienskt ställe. Halvknagglig engelska. Åt matig cheesecake med artificiell smak i Greenwich Village och en macka på något gammalt beatnikkafé runt hörnet. De håller på att renovera hotellet från Ensam hemma 2. Det ska bli bostadsrätter och Manhattan-bor är upprörda. Dita von Teese signerade böcker på Virgin Records. Köpte rutiga Ralph Lauren-badshorts på rea. Måste verkligen bada snart.

II. I nya Rodeo lyckas de på bara några rader namedroppa Eric Rohmer och Carl-Henning Wijkmark. Känns tryggt. Sedan fortsätter det och fler namn droppas vad det lider. Men Rodeo är sympatiskt ambitiös och de räds inte det smala esoteriska, det som ibland angränsar till ankdammen, och gör det med en självklarhet som är ganska smittsam, ganska oavsett hur modeintresserad man är. De typ 15 sidorna med modefoto kan man ju snabbt bläddra förbi. Och jag blir glad av att få veta att Silvia på frågan om hon är feminist svarat: ”Jag tycker att man ska vara feminin.” Med den fixerade nacken och den accenten.
Sen är det väl okej att tidningens korrekturläsare aldrig tycks lära sig att stava till autenticitet.

III. Nya Francois Ozon-filmen, Tiden som finns kvar, är väldigt bra. På tal om filmer om unga, franska män med problem: Missa för allt i världen inte Mitt hjärtas förlorade slag heller. (Betydligt bättre än förlagan, Fingers, med Harvey Keitel från 1978.) Den kommer väl på video snart. Visas även under Franska filmfestivalen på Sture den 2/6.